Dahlgrens nostalgitripp lyfter mot slutet
Den blekta blondinen är tillbaka som om hon aldrig varit borta. Eva Dahlgrens turné 23 sånger bjuder på en nostalgitripp som växer liksom hon själv gjort med åren.
Finlandiahuset 8.10
Fem år har gått sedan Eva Dahlgren senast var ute på turné och som vanligt börjar hon i Finland – en tradition hon varken vågar eller vill bryta, upplyser hon genast publiken om. För oss som vuxit upp med henne känns det som ett kärt återseende med en efterlängtad vän.
Eva Dahlgren är ingen ung kvinna längre, men när man ser på publiken så blir det tydligt att publiken har åldrats snabbare. Det finns något tidlöst över Eva Dahlgrens karaktär. Men den unga stolta krigaren har fått ge vika för en lika stolt men mjukare älskare. Själv kallar hon sig för "glädjeflicka med kärleken som arbetslokal".
Början är lite trög och jämntjock. Kanske beror det på att nyare låtar som Varje dag och Novemberregn känns aningen enformiga. En annan förklaring kan vara att låtarna inte ger samma nostalgiska resonans som hennes äldre sånger. Häxorna, som hon skrev när hon var 16 år, är däremot härligt dramatisk och spännande.
80-talet fångar fortfarande
Ju längre konserten framskrider, desto mer får publiken vad den kommit för att höra, nämligen hennes största hit från 80- och 90-talet. Det börjar rycka allt mer i kropparna på den sittande och sansade publiken. Eva Dahlgren stortrivs helt tydligt med att turnera igen. Hon strålar, bjuder på sig själv, är genuin och underhållande i mellansnacket.
De två senaste åren har hon uppträtt med monologföreställningen Ingen är som jag. Men nu har hon återvänt till sitt ursprung – musiken. Konserten 23 sånger är en resa genom hennes liv med olika plock från hennes långa karriär. Hennes röst är lika övertygande som alltid. Men om livet tidigare var en kamp, har hon nu uppnått en position där hon inte längre behöver kämpa så mycket. Hennes sexuella läggning är accepterad, hon är mer du med att "vara en udda fågel". Allt det här hörs i hur hon sjunger. Stundvis känner jag ändå att jag saknar den sårade, lidande, tuffa Dahlgren.
Just i låten Ung och stolt lät 80-talets Dahlgren mer som en krigare, rentav en manlig sådan, med mörkare röst. Dagens Dahlgren är mycket mer sensuell och sansad. Ibland känns det som om hon blickar tillbaka och tittar på den yngre versionen av sig själv på distans.
Finlandiahusets akustik är som känt inte optimal för pop och rock, men Eva Dahlgren och hennes band eftersträvar just en ljudvärd präglat av stora ljudvallar och mycket eko. Det viktigaste, det vill säga hennes röst, hörs ändå tydligt trots att detaljerna i arrangemanget inte alltid kommer fram tillräckligt.
De bästa låtarna som Jag klär av mig naken och Kom och håll om mig lämnar hon till slutet. Och när hon avslutar med en skör tolkning av Ängeln i rummet lämnas ingen i salen oberörd. Hon manar fram kalla kårar och publiken bryter ut i stående ovationer. Den blekta blondinen är tillbaka som om hon aldrig varit borta.