Teaterrecension: Med en puls av oro och sorg
Text: Georg Büchner. Bearbetning och regi: Göran Sjöholm. Scenografi och dräkter: Ensemblen. Ljusdesign: Tony Nurmi. På scenen: Jani Lastuniemi, Anna Franck, Linus Lassus, Magnus Sundman, Svante Karlsson, Hans Henriksson, Samuel Salminen, Adrian Rantala.
Teaterboulages premiär på PIUG i Pargas 2.10
När Teaterboulage sätter upp Büchners enaktare Woyzeck är det något av en självklarhet att Jani Lastuniemi har titelrollen. Man minns honom för ett par år sen som Niila i Populärmusik från Vittula, en tolkning med ovanlig tyngd. Hans scennärvaro sitter utmärkt nu också. Föreställningen räcker bara dryga timmen, och man har valt en ganska lågmäld spelstil, så det krävs att man får kontakt direkt från början. Det omedelbara utfallet hänger också på publiken, på hur mottaglig den är.
Woyzeck skrevs redan under mitten av 1830-talet men spelades aldrig under Büchners livstid. I vår tid räknas pjäsen som klassiker och som evigt modern. Utom Teaterboulages uppsättning ryms två andra iscensättningar av Woyzeck för tillfället i finlandssvenskt medvetande. En är en radioteaterversion från i fjol av en av våra egensinnigaste regissörer, Marielle Eklund-Vasama, som tillförde pjäsen nyskrivna monologpartier. En annan är föreställningen
Woyzeckmaterial som har premiär på teater Viirus nästa vecka i Teemu Mäkis och Arja Tiilis regi. Får man tro trailern på webbplatsen är den mer hårdför, koreografisk och mer explicit samtidskommenterande.
Utnyttjad människa
Det angelägna i Woyzeck är den osmyckade exponeringen av en utnyttjad människa och hennes plågoandar. De som begår övergreppen brukar oftast vara de som har tolkningsföreträdet, men pjäsen gör dem synliga, bortförklaringar hjälper inte. Däri ligger Woyzecks kraft och aktualitet.
Woyzeck beskrivs som ”värvad soldat” och hans närmaste överordnade är kaptenen, som i Pargas görs av Magnus Sundman, lynnig, sentimental och kvasifilosofisk. Scenen där han rakas av Woyzeck är som sig bör en höjdare, som bokstavligen placerar maktspelet på knivseggen. Men när rakningen är klar har Woyzeck inget annat val än att hjälpa övermakten på med uniformsrocken.
Woyzeck ingår också i ett sadistiskt medicinskt projekt där man granskar hur det går för den som bara äter ärter. Hans Henrikssons doktor är mera nörd än brutal, men okänsligheten inför andra blir ändå tydlig.
Tyst respekt och vrede
Tidens brist på empati är också ett av incitamenten till att Woyzeck sätts upp i Pargas. Staden har bevittnat några tragiska ungdomssjälvmord, det är den allvarliga fond mot vilken man spelar. Vet man det kan man se den tysta respekt och den tysta vrede som driver förställningen. Det kan vara både till fördel och till förfång, som risktagning på teatern är det något man tror på. Anna Francks karismatiska gestaltning av fästmön Marie, som går ett våldsamt öde till mötes, förmår hålla fram detta tysta.
Och vill man särskilt välja en annan rollprestation måste det bli Linus Lassus, som kan förvandla sig från lite förvirrad yngling till allvarlig äldre kvinna i praktiskt taget en handvändning. Lassus har också en hand med i musiken, som är följsam mot dramat, bidrar med en stark puls av oro och av sorg.