Teaterrecension: Att vinna Idol och göra revolution
Text: America Vera-Zavala. Översättning: Sinna Virtanen. Regi: Petra Vehviläinen. Scenografi: Kaisu Koponen. Dräkter: Siru Kosonen. Musik: Ville Pystynen, Aki Viikilä. Ljus: Kare Markkola. Ljud: Esko Mattila. Video: Pyry Hyttinen. Mask: Petra Kuntsi. På scenen Joanna Haartti.
Premiär på Nationalteatern 3.10.
När Etnoporr spelades på Teater Tribunalen i Sverige var det fem skådespelare som axlade rollen som Aisha. En förortstjej med rötterna i Mellanöstern kan nämligen se ut på rätt olika sätt, lyder budskapet i America Vera-Zavalas uppkäftiga monolog som ger sig på särskilt mediernas andrafiering av svenskar med invandrarbakgrund.
En förortstjej med rötterna i Mellanöstern behöver inte bära slöja, ha en pappa som klår eller överlag omges av hederskultur. Hon kan klä sig i glittertajts och göra uppror mot patriarkatet som Joanna Haartti – känd för superprestationen i Soita minulle Billy i fjol – gör alldeles ensam på Nationalteatern.
Vid ett självlysande skrivbord böjd över ett formulär för deltagare i den televiserade talangjakten Idol möter vi Haarttis Aisha. Hon är tuff och på samma gång sanslöst naiv – omöjlig att inte bli förtjust i.
Två mål i livet har Aisha: att koras till vinnare i Idol och göra sexuell och politisk revolution. Det finns en kittlande motsägelse i karaktären. Idolgenerationen brukar vanligtvis beskrivas som politisk passiv, här vill Aisha både bli kändis och lämna efter sig ett politiskt avtryck. Och varför inte?
Regissören Petra Vehviläinen, som gör sin debut på Nationalteatern, leker lustfyllt med stereotypier på den blåmålade Omapohja-scenen. Haartti provar hejvilt burkor och sjalar, målar en kyrkbåt på väggen och blandar sylt med en rosa dildo – hennes mammas, också mammor har sexuella behov! En blond afroperuk åker på och hon dansar loss till Pyry Hyttinens snygga videoprojiceringar, påtagligt lika musikvideor som visades i MTV i slutet av åttio- och början av nittiotalet, typ Neneh Cherrys Buffalo Stance.
Mödomshinnor
Brustna mödomshinnor och brorsan som blivit it-muslim med klänning och långskägg utgör ingredienserna i den ironiska humorn. På ytan är stoffet ”exotiskt”, men i sak universellt. Alla kulturer har en oskuldsmyt och i alla kulturer tycks pojkar gilla att hänga på nätet.
Då och då tränger de flåsande rösterna från myndigheter och allehanda idioter på. De undrar varför Aisha klär sig i västerländska kläder, frågar hur det är att leva i en hederskultur. ”Vill ni göra etnoporr – åk någon annanstans”, svarar Aisha.
Monologen bygger på ömtålig ståuppkomik som riskerar att falla platt när den inte träffar mitt i prick.
Den svenska texten har fått en välfungerande finsk översättning men jag undrar om inte referenserna kan vara svårtydda för den del av publiken som inte har koll på svensk kultur. Peter Jihde lär till exempel förlora lite av sitt symbolvärde i ett finskt sammanhang.
Å andra sidan är det svenska sammanhanget också effektfullt. Hos oss uppfattas politiker som oerhört progressiva när de säger sig förespråka mångkultur. Aisha är däremot förbannad: ”Vi är svenskar och normala och vill vara svensk kultur. Vi kollar på Idol och äter kebab lika mycket som alla andra. Jag hatar mångkultur.”
Föreställningen har utan tvivel attityd, men det mest provokativa finns inte i texten utan snarare i iscensättningen. Myriaderna av människor i böneställning som blåses upp på skärmen och Aishas mikrofon som när som helst kan förvandlas till ett skjutvapen alluderar på bilden av ”den andre” som vi i väst bär på.
Själv tycker Aisha att Carola är en skrämmande kristen fundamentalist och abortmotståndare snarare än en duktig sångare.
Etnoporr är en underhållande föreställning som lockar till leenden snarare än skrattsalvor. Den viktiga tematiken blir nåbar i den lättsinniga förpackningen. Det går att tala politik i naken-tant-kostym.