Bokrecension: Nästan så mörkt det kan bli
Robert Åsbackas föregående roman Orgelbyggaren var lätt att älska för sina fina gråtoner. Det kan man inte påstå om hans nya, Samlaren. Den är skoningslöst mörk – det är bara stilen som lyser, igen.
Schildts & Söderströms, 2012
ROMAN
Det finns ovanligt mycket våld och fasa i den finlandssvenska romanhösten. Monika Fagerholm ger ut en kriminalroman, Kaj Korkea-aho en psykologisk thriller, och Robert Åsbacka tar oss i Samlaren direkt in i det brutala mörker vi alltid vetat att finns någonstans i hans textvärld.
Våldet är en påtaglig realitet i alla Åsbackas romaner, från den allra första, Ögats bok, över Döbelns gränd, Fallstudie, Kring torget i Skoghall, till Orgelbyggaren. Alltid finns där någon som vet, med kroppens ovedersägliga kunskap, att människan kan slå och bli slagen. Eller stycka och bli styckad. Ändå har romanerna bara sparsamt vägt den här insikten mot mycket annat lika väsentligt – vanlig hygglighet, en ljusare hållning, rentav aktiv godhet. Hela den tveksamma vardagen mittemellan, det avledande pysslet och de högre intressena som håller oss vid liv.
Spektakulärt och trivialt våld
Samlaren går rakt in i våldet, för det finns inte hemskt mycket annat för huvudpersonen att hålla sig i. Han är tolv år gammal, heter Tom och bor med sin mamma och syster. I världen utanför hemmet – skolan, småstadens gator, skogen – regerar de våldsamma ”bröderna” och deras lakejer. Bästisen Mats har flyttat till Trollhättan.
Året är 1969 och det går mot Lucia, plågoandarna anser sig ha en skuld att driva in, det är nästan så mörkt det kan bli. Men det unga paret i grannhuset, Bo som mekar med bilar och hans snälla och vackra flickvän Viola, ter sig under några korta veckor som ett positivt inslag, kanske rentav hjälpare i överlevnadskampen. Eller åtminstone bilder av en framtid man kan drömma om.
Dessvärre visar det sig att våldet inte finns bara i barndomen. Mera än så här skall kanske inte avslöjas, för visst finns här ett spänningsmoment som bäst avnjutes som sådant.
Toms jag-berättelse avbryts emellanåt av utdrag ur rättegångsprotokoll, autentiskt valhänta prosastycken ur verkliga personundersökningshandlingar och förhörsprotokoll:
”N: Själva kroppen?
E: Själva kroppen.
N: Hur är den?
E: I tidningar. Tog tidningar omkring den.
N: Själva kroppen är inlindad i tidningar?
…”
Så här ritas konturerna av ett sensationellt brott upp, ett som lämnar spår i pressen. Men det triviala våldet, pojkflockens reflexmässiga böljande aggression ständigt på spaning efter offer, lämnar oftast spår bara i själen hos generation efter generation av mobbade och mobbande.
Det är en grym värld man går in i när man läser Samlaren, för nästan allt annat än grymheten har Åsbacka valt att lämna bort. Och i sällsynt konsekvent samklang med innehållet har Anders Carpelan designat ett omslag som inte bara visuellt utan också taktilt – i djupsvart nästan kladdig gummiaktighet – stämmer exakt överens med bokens innehåll. Till och med det svåridentifierade motivet på omslagsfotot hör hemma på just denna bok.
Nu kunde ju en sådan historia kännas helt olidlig, eller kanske helt onödig, att läsa. Det gör den nu inte, inte ens när man insett vem som är ”själva kroppen” och vem som slår in i tidningspapper i den sorgliga historien.
Åsbacka skriver som han skriver, så skickligt att det lyser, en sparsmakad men konstfärdig prosa. Han väljer alltid noggrant vad han vill visa upp. En pojke som just fått stryk, stunden efter att plågoandarna lämnat honom, ensam i skogen nu:
”Jag tror att jag försökte få det hela att se bra ut. Där jag satt på stenen mitt i skogen och rökte betedde jag mig som om någon stått vid sidan och tittat, och jag ville visa att jag inte hade förlorat något, att jag hade allt i behåll, allt under kontroll. Jag rökte som en oskadd.”
Tvivlet och såret
Samlaren är utan tvivel en av höstens allra bästa böcker, men som kriminalroman har den en brist. Här finns, på ett sätt som liknar verklighetens hafsiga ofullkomlighet, några skavande inkonsekvenser och oklarheter.
Efter två läsningar har jag några bitar kvar som inte passar in, ett hål i bilden som inte går att fylla i. Det här är inte underhållning lik den febrila rekonstruktionen av brott in i minsta detalj, med dna-analyser och psykologiska förklaringar, som vi vant oss konsumera i brottsunderhållningens värld.
Robert Åsbacka har sagt i en intervju att han tycker om att lämna en fogbit på slutet av sina romaner, något det ska gå att kroka in en fortsättning på, och kanske det handlar om en sådan, eller ett skönhetsfel, eller bara en burdus form av realism.
Tematiskt hänger Samlaren ändå på ett sätt ihop med Åsbackas stora romaner om liv och konst – Fallstudie, Kring torget i Skoghall, Orgelbyggaren – också genom annat än våldet.
Om orgelbyggaren Thomasson i grubblet kring sitt livs stora förlust cirklade kring såret, undersökte, spekulerade och petade, så finns i Samlarens berättarhållning samma envisa Thomas Tvivlaren-motiv. Behovet att gå närmare det hemska, att försöka förstå och förvissa sig.
På sätt och vis är Samlaren också en moralitet. Underhållningsvåldet är en sak, detta är något alldeles annat. Den sexualitet och perversitet som präglar en del av våldet i Samlaren är allt annat än sexig. Att döda någon är en i grunden sjaskig och eländig hantering, det blir väldigt klart.