Dynamisk och levande Dylan
På nyheten Tempest blandar Bob Dylan blues, country, folk och lite swing, och att han verkligen gör vad han vill och struntar i vad andra tycker förstår man när titellåten rullar.
För femton år sedan gick Bob Dylan in i sin andra – eller tredje – andning, och fick efter en mer än decennielång musikalisk förvirring på nytt tag i sina rötter. Då började de komma, de snabbinspelade och självproducerade (under pseudonymen Jack Frost) skivorna med primitiva ljudbilder som tycktes härstamma från gamla lador, samtidigt som låtmaterialet fördjupades via en smidig samkörning av olika rotgenrer.
Sedan dess (som 56–71-åring) har han levererat en serie album vars jämna kvalitet är unik i hans karriär. Time Out Of Mind, Love And Theft, den suveränt karga Modern Times och Mexicogränslandsskivan Together Through Life – alla rullar de utan stora åthävor, och utan att någonsin slitas ut.
På nyheten Tempest blandar han blues, country, folk och lite swing, och att han verkligen gör vad han vill och struntar i vad andra tycker förstår man när titellåten rullar – ett fjorton minuter långt skillingtryck (45 verser), utan variationer och med Titanic som tema. Att den andra överlånga låten (Tin Angel) är placerad just före gör inte saken bättre.
Men om också resten av materialet på ytan är monotont så blir det i all sin enkelhet ändå på ett helt annat sätt dynamiskt och levande. Dylan har aldrig låtit så avslappnad som på de senaste skivorna, som om han äntligen kastat av sig tvånget att vara profet och poet och sanningssägare – och det är fint att höra.
Dessutom har han ett bra och inkört band nu, och hans röst må vara vacklande på scen men på skiva utesluter hesheten inte en viss klang och kraft. När han mässar fram sina texter och hans medmusiker vevar på, lika avskalat som tätt, växer de här låtarna till små men hotfullt dramatiska mysterier (kolla Pay In Blood) jag gärna tränger in i.