Teaterrecension: Satir som slår volter
Regi: Susanna Kuparinen. Dramaturgi: Ruusu Haarala. Dramaturgi och scenografi: Akse Pettersson. Research: Jari Hanska, Susanna Kuparinen, Reetta Nousiainen, Olga Palo. Dräkter: Saara Ryymin. Ljus: Ville Mäkelä. Ljud: Markus Bondsdorff. Musik: Kerkko Koskinen. På scenen: Noora Dadu, Jari Hanska, Santtu Karvonen, Martina Myllylä, Matti Onnismaa, Pihla Penttinen, Robin Svartström. Premiär på Ryhmätetatteri 27.9.
När jag för nästan två år sedan såg föreställningen Eduskunta förstod jag med ens Hamlet, Shakespeares tragedi om överheten som tar till brott och mygel för att uppnå personliga fördelar. Ännu tydligare blir budskapet i uppföljaren, Eduskunta 2.
Sorgligt nog bygger föreställningen inte på fiktion, informationen är hämtad ur bland annat riksdagsprotokoll och polisens förundersökningsmaterial. Det är alltså sant, lyder nyckelrepliken och de facto finns det mesta att tillgå svart på vitt.
Trumfkortet är den konstnärliga friheten. Ämnen som kan kännas tråkiga upplästa i tv-nyheterna får en fantasifull förpackning. Anonyma vittnen i rävpäls och knall avslöjar fusk och fula fiskar, sannfinländarna är gnällande skolelever och Ben Zyskowicz studsar runt och slår volter.
Men Eduskuntapjäserna är mer än underhållning. De ger enskilda nyheter ett sammanhang, ordnar dem kring en dramaturgisk båge – som visserligen påminner om en spänningsmättad thriller – och ställer framför allt frågor.
Denna gång fokuserar regissören och tidningen Voimas redaktionschef Susanna Kuparinen och hennes researchteam inte på politikerna, trots pjäsens titel, utan på en grupp om möjligt mer maktfullkomlig.
I förra delen fick vi en skymt av dem – arbetsmarknadsorganisationerna. De framställs som ett pack som åker på våta skidresor och däremellan gör upp om Finlands arbetsmarknads- och socialpolitik. De vinglande gubbarna sitter dessutom i de stora pensionsbolagen Varmas och Ilmarinens styrelser. Vem bestämmer om pensionssystemet om inte just pensionsbolagen och arbetsmarknadsorganisationerna som relativt ostört tar fram lagförslag?
Publikens ställföreträdare
Susanna Kuparinen är själv en av figurerna och gestaltas humoristiskt av en rufsig kedjerökande Noora Dadu. Karaktären är publikens ställföreträdare som ställer frågorna som andra inte kan eller törs.
I riksdagens korridorer stöter hon på det uppseendeväckande faktum att över 140 miljarder euro – dina och mina pensionsbesparingar – förvaltas av pensionsbolag som ingen egentligen kontrollerar. Får man tro föreställningen vågar få politiker ifrågasätta deras status, priset kan vara isolering eller förlusten av ett toppjobb i framtiden.
Som teater är Eduskunta 2 mindre spretig och mer slipad än sin föregångare. Det bjuds på klockren komedi, ofta fysisk, som i scenen där Susanna Kuparinen och Piia-Noora Kauppi (Pihla Penttinen) attackerar varandra med visitkort. Dessutom blir det ett par vågade kuppar, bland annat på Björn Wahlroos bokutgivning.
Bekanta ansikten från näringslivet och politiken passerar revy, oftast gestaltade med buskis eller lyteskomik. Christoffer Taxell (Santtu Karvonen) gömmer sig under en matta när han riskerar åtal och tjurar i sandlådan när pressen ställer jobbiga frågor.
Det finns en myriad av roller – politiker, chefer, vittnen, tjänstemän – som ensemblen galant växlar mellan. Noora Dadu tar på sig korthårig peruk och vips byter hon skepnad från Kuparinen till Pekkarinen.
Tematiskt är tvåan mer krävande än ettan. Pensionssystemet är invecklat, likaså den inre ordning som tillåter samma personer att korspollinera företagens styrelser. Medges att föreställningen kräver en gnutta koncentration.
För de häftigaste upplysningarna står informanten ”Bruno” (Robin Svartström) – en elegant lirare och pjäsens deep throat som bjuder på Kuparinen på vin och information. En oerhört kittlande karaktär – varken Kuparinen eller publiken har någonsin riktigt koll på var han står.
Jari Hanska som förra vicestadsdirektören Pekka Korpinen – en hejdlös karikatyr bekant från Eduskunta-ettan – demonstrerar med knarrande röst och powerpointteknik hur statsägda bolag investerar i skatteparadis. Matti Onnesmaas tolkning av den slipade storhövdingen Lasse Laatunen, på Finlands Näringsliv EK, gör till och med våghalsiga Kuparinen osäker, trots att hon nyss lovat publiken och kollegorna en riktig skjutjärnsintervju.
Föregångaren Eduskunta slutade i konfettiregn, medan tvåans final går mer lågmält av stapeln. Till och med vår hjälte Kuparinen har sett djupt in i mörkrets hjärta och huruvida hon återvänder lämnas öppet.