Teaterrecension: Lysande stjärnor på Lilla Teatern
Text: Johanna Thydell. Regi och dramatisering: Milja Sarkola. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Monika Hartl. Ljus: Heikki Paasonen. Mask och peruk: Milja Mensonen. Musikalisk ledning och arrangemang: Laura Murtomaa. I rollerna: Leena Uotila, Marika Parkkomäki, Iida Kuningas, Lidia Bäck, Jessica Grabowsky, Jan-Christian Söderholm och Hanna Raiskinmäki. Lilla Teatern, premiär 27.9.
När Johanna Thydells ungdomsroman I taket lyser stjärnorna publicerades hösten 2003, skrev Svenska Dagbladets recensent att romanens största förtjänst var Thydells blick för detaljer, hennes nästintill mikroskopiska seende då hon beskriver både miljöer och människor. När Lilla Teatern iscensätter Thydells roman i Milja Sarkolas regi och med Iida Kuningas i huvudrollen som 13-åriga Jenna Wilson, möter Thydell sina jämlikar på teaterscenen.
Med en skarp blick och fin lyhördhet sätter Sarkola upp Thydells berättelse om att förlora något stort i en ålder då man hela tiden väntar på att få något – större bröst, en kyss eller något annat. Jennas mamma har nämligen cancer, och medan allt fortsätter att rulla på som förr under lektionerna, på rasten och under helgerna då var och varannan har hemmafest, känns det som om cancern är en katastrof som kommer att vända allt upp och ner i hennes eget hem.
Sarkola bygger upp korta scener på skolgården, på sjukhuset, hos morföräldrarna och i både klass- och omklädningsrum. Men hon tar också vara på tystnaderna, på pauserna som tydligen slarvades bort av en svensk frigrupp som iscensatte romanen 2005. För det finns inga stråkkvartetter som spelar i bakgrunden då man går genom skolkorridorerna, och ingen sitter och ackompanjerar kompisgräl på en gitarr.
Pinsam ålder
I stället genomsyras luften i Lilla Teaterns sal av en ofta tryckande stämning som bryts av nervösa skratt och tjut. För allt är ju liksom pinsamt i den åldern, och man kan känna sig så hemskt osäker. Men genom att varken undvika tystnaderna eller det utdragna som vanligtvis blir pinsamt också på teatern, skildrar Sarkola mästerligt de inre konflikterna och det inre dramat.
Har man dessutom en skådespelare av Kuningas kaliber, som kan förmedla det som finns skrivet mellan raderna med en välvald blick, kan man berätta flera historier samtidigt.
Kuningas spelar Jenna med en förunderlig enkelhet, och oerhört stark närvaro. Hon håller hela föreställningen i sin hand och bollar ibland över den till bland annat Jessica Grabowsky, som spelar både Jennas bästa kompis Susanna och objektet för Jennas svärmerier, Sakke. Också Grabowsky hittar en fin lakonisk komik i synnerhet i den unga killens roll, han som är lika cool som han är tafatt.
För det är inte bara tystnaderna mellan replikerna Sarkola utnyttjar, hon bygger också upp noggrant planlagda relationer mellan karaktärerna genom ett behärskat rörelseschema. Knuffar i dörröppningar, uppspelta bästa vänner för evigt som inte vet hur de skall förhålla sig till varandra fysiskt, och det absolut hemskaste som finns, att han går förbi utan att ge dig så mycket som en blick. Fascinerat utläser man också förändringarna i förhållandet mellan Hanna Raiskinmäkis festliga Karro och Lidia Bäcks Ullis, från den demonstrativa vänskapen, till svartsjukan och alliansens uppbrytning i den lilla dansen mellan dem.
Personligt blir universellt
Som i Perheenjäsen lyfter Sarkola fram det personliga och gör det allmänmänskligt. Man ser flyktiga bilder av sig själv som ung på scenen och emellanåt vill man stiga upp och ge den där flickan som sitter ensam i ett hörn medan alla andra dansar en ordentlig kram och säga att allt blir, ja, kanske inte bättre, men mer överkomligt med tiden. Men att föreställningen påverkar i synnerhet oss trettioåringar så starkt, att man runtomkring sig hör snyftningar som förändras till igenkännande skratt och fortsätter som snyftningar, får mig också att till slut fundera på den roll som nostalgin spelar.
Jag känner inga tonåringar längre och vet inte ifall de skulle känna igen sig i den bild vars konturer trettioåringarna på och bakom scenen målat upp. Det finns nämligen scener i romanens filmatisering från 2009 som målar en mycket mörkare bild av tonåren än vad Sarkola är intresserad av att göra. Är det möjligt att föreställningens målgrupp i själva verket är en äldre kohort, den som nu börjar bearbeta sin historia på scenen och går igenom sin barndom? Det kan hända att dagens tonåringar tycker att vi redan är både pinsamma och naiva då det gäller representationen av deras verklighet.
I taket lyser stjärnorna är hur som helst en fullträff för Lilla Teatern, och den borde få fart på modersmålslärare, skolkuratorer och fonder, ifall det så behövs. Om unga teaterbesökare får en möjlighet att se en så här genomgående fin föreställning, torde Lilla Teatern också få en ny publik för flera år framöver. Men med den publiken fungerar förstås inte längre business as usual och frågan är ifall teatern är intresserad av radikala repertoarförändringar.