Skivrecension: Suggestiva mördarhistorier
Mordballader må vältra sig i hemskheter, men också andra dimensioner finns representerade på Heikki Laitinens och Kimmo Pohjonens färska skiva.
(Sibarecords)
Av alla konserter jag bevistade i våras var det en som gjorde speciellt intryck på undertecknad – Heikki Laitinens och Kimmo Pohjonens konsert Mördarballader, som gick av stapeln på Sibafest den 1 februari. Det var länge sedan jag hade upplevt en så genomtänkt helhet, samtidigt djupt förankrad i historien och finurligt kreativ.
En skiva är förstås bara ett blekt dokument av vad konserten var, men ändå lyckas färska skivan Murhaballadeja rätt bra med att fånga essensen i konserten. Det handlar om en liveinspelning, så man kan nästan skönja artisternas närvaro i sitt vardagsrum medan man lyssnar. Och tolkningarna är vågade och nyansrika, inget tillsnyggat studiostuk här inte.
Lever som han lär
Heikki Laitinen är något av den finländska folkmusikscenens grand old man, som har format Sibelius-Akademins folkmusikavdelning starkt enligt det han trott på – att en folkmusiker både måste känna till historien och våga skapa nytt. Och han lever som han lär, på den här skivan handskas musikerna med historiskt material utan att det känns det minsta dammigt.
Kimmo Pohjonen är världsberömd för sin kreativt knasiga dragspelsattityd. Hans starkaste sida är enligt min mening stämningsskapandet – på den här skivan målar han upp starka landskap som stödjer Laitinens sång och framför allt innehållet i balladerna. Balladen om Katriina sjungs rätt upp och ner i traditionell stil, men Pohjonen förser den med en helt vansinnig ljudmatta, påminnande om vad det de facto handlar om – en oskyldig flicka och ett förfärligt mord- och tortyrredskap, spiktunnan. Också stämningen i Keisari Aleksanteri är imponerande – i en ballad om mordet på den ryske tsaren laddar Pohjonen upp med kyrkklockor och orgeleffekter. Avslappnat jammande blir det i balladen Murha Musiikkitalossa, en uppdiktad historia om ett mord under konsertkvällen!
Mordballader må vältra sig i hemskheter, men också andra dimensioner finns representerade. Redan den inledande textläsningen i Itkuvirsi sodissa kaatuneille påminner om krigets psykiska fasor, att männen måste lämna sin hemby för att kanske aldrig mer återvända. Och speciellt berörs jag av de avslutande verserna i Rekilauluja murhamiehistä. Efter att ha räknat upp en rad beryktade österbottniska mordupptåg (vissa involverande även ”hurripoika”) avrundar Laitinen med hur mördaren sjunger i fängelset – sörj inte, mor och far, om er son är trygg någonstans så är det bakom galler.