Recension: Körmusik som väcker avund
(BIS)
Veljo Tormis, 81, räknas som Estlands främsta körtonsättare – och det vill inte säga lite! Kören är för Tormis ett idiom som han orkestrerar suveränt och Orphei Drängars manskörs-cd är milslångt från den vanliga stampiga mans-körsklangen och repertoaren.
Repertoaren på cd:n omfattar tre decennier Tormisproduktion med start i sextiotalet (Jag hade tre vackra ord, 1962), över 70- och 80-talet ända till OD:s och Ylioppilaskunnan Laulajats gemensamma beställningsverk, Incantatio maris aestuosi, 1996.
Incantatio-texten är ur Kalevala men tonsättaren har låtit översätta den till latin (Tuomo Pekkanen); körsatsen är färgrik och starkt deskriptiv, stormen viner och ylar men Tormis lyckas fullständigt integrera effekterna i körsatsen. Liknande idéer finns redan i Det forna havets sånger (1971) där man till exempel kan höra måsar skria.
Fascinerande är Herdarnas rop, några barnsliga ramsor vilka inspirerar Tormis till en åtta minuter lång körfresk med sopransolo (Elin Rombo). Veljo Tormis gör gärna bruk av solon och instrument som flöjten (Andreas Alin) i sången om de tre vackra orden och framför allt i tonsättarens chef-d’œuvre om det onda järnet där trumman (Folke Alin) frammanar en hotfullt krigisk stämning.
Att lyssna på Orphei Drängar skulle vara en fullständig njutning om man inte samtidigt skulle drabbas av avundsjuka. Ju mera jag lyssnar på svenska körer desto mera framstår vår egen körkultur, där vi avskedar yrkeskörer och lite grälsjukt grundar nya amatörkörer, enbart som en chimär. Under Cecilia Rydingers ledning är Orphei Drängar ett synnerligen mångsidigt instrument med en teknik och en klangkvalitet på helt professionell nivå. Den dynamiska skalan är stor med rungande fortissimon vilka aldrig blir skrikiga, renheten är självklar, följsamheten kammarmusikaliskt exakt, beundransvärd är till exempel symbiosen soloflöjt–studentkör.