Teaterrecension: Livet som andrahandsaffär
Loppisen blir forum för sociala kontakter i Åbo Svenska Teaters Ett riktigt fynd. Man kan fantisera om hur pjäsen skulle arta sig om den var skriven i Finland. Det brittiska genrevalet är självfallet komedi.
Text: Liz Lochhead. Översättning och regi: Pekka Sonck. Scenografi och dräkter: Maria Antman. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Smink och frisyr: Sabina Segerström. På scenen: Lasse Fagerström, Daniela Franzell, Carola Sarén, Bror Österlund
Premiär på Åbo Svenska Teater 19.9.
Ett riktigt fynd, som är ett samarbete mellan Åbo Svenska Teater och Wasa Teater, är ÅST:s turnépjäs för hösten. Den utspelar sig i en second hand-affär någonstans i Storbritannien. Loppisen som miljö kan ge upphov till allehanda associationer: kring tidens gång, de materiella tingens betydelse, kring större existentiella frågor som att gå vidare eller stanna kvar, kring liv och död.
I denna arbetar tre personer, Fraser, Susan och Marjorita, ideellt. Susan gör det inte helt av fri vilja, hon har mist jobbet. Hon har också mist sin man i en uppslitande skilsmässa och omständigheterna (en av dem heter Natalie) gör henne rasande.
Den andra personkategorin är kunderna. Doris droppar in var och varannan dag – loppisen är hennes forum (och form) för mänskliga kontakter. Om hon har en diagnos eller bara är egendomlig i största allmänhet får vara osagt. David kommer in med sin avlidna hustrus tillhörigheter, en lodis dumpar ett par säckar med ospecificerat innehåll. Susans ex dyker upp av och till.
Skådespelare driver
Loppisen är kort sagt de sociala kontakternas knutpunkt, och man kan fantisera om hur en pjäs som utspelar sig där skulle arta sig om den var skriven i Finland. Nu är den inte det, och det brittiska genrevalet är självfallet komedi. Den är baserad på tempo och verbalitet. Mysigheten, får man tro, är mindre i original än i översättningarna. Man kan tänka sig att Ett riktigt fynd, när den har blivit inarbetad, också släpper fram lite mer av svärtan i kanterna. Utan kontext – till exempel en allmän vetskap om att sociala nätverk trasats sönder – blir dramatiken nämligen ganska skranglig.
Det gör att rollerna för vissa blir lite otacksamma, som Lasse Fagerströms David, som först mot slutet får visa glimtar av sin personlighet. Som det proffs han är gör Fagerström det mesta av den stunden. Carola Saréns rollkaraktär Susan är ryggraden i pjäsens första halva. Sårigheten och frustrationen som Sarén doserar väl tillför mycken energi, men när rollen ska navigera mot ett antytt lyckligt slut förlorar den ganska mycket styrfart.
Pjäsen drivs av bara fyra skådespelare, och Bror Österlund och Daniela Franzell delar på alla övriga roller. Österlunds huvudkaraktär är butiksanställde Fraser, en genomhygglig man som är för blyg för att ta för sig i livet. Österlunds tolkning är finstilt, ett studium av mesighetens nyanser, insiktsfullt.
Storslagen tafatthet
I övrigt kan man säga att kvällen är Franzells. Hon gör den okänsligt pladdrande Marjorita, en butter men välvillig polis, Susans exmans nya flickvän och inte minst Doris, som till skillnad från de övriga förmår överraska i upplösningen utan att förlora sin gåtfullhet. Doris tafatthet är storslagen och hon är också en välbehövlig motkraft till det pjäsen annars försöker hävda: att det finns sådant som vanliga människor – och lyckliga slut.