Kammarfinalen blottade allvarliga brister
Sibelius-Akademin.
– Skriv inte att han tog mellanstämmorna väl fram, för det skriver du alltid när du inte har något annat att säga.
Ovanstående citat är hämtat ur en engagerad Hbl-läsares mun och får representera den typen av direktfeedback som man kan få av publiken i Maj Lind-tävlingen. Dock vill jag säga att påståendet inte stämmer – jag skriver om mellanstämmorna när det finns anledning till det. Den här gången finns det dessutom mycket allvarligare problem att avhandla när det gäller söndagens kammarmusikfinalomgång i den nästan två veckor långa pianotävlingen.
I ärlighetens namn gjorde inget framförande särskilt stort intryck på mig, och det berodde inte i första hand på de tävlande, utan på vissa olyckliga omständigheter i arrangemangen. Det finns de som menar att stora kammarmusikverk borde övas in i två månader. I det här fallet hade de tävlande två dagar på sig att försöka spela ihop sig med sina medmusiker för att servera utsökta tolkningar av Brahms, Mozarts och Faurés pianokvartetter. Det säger sig självt att resultatet inte kan bli särskilt bra.
I Kuhmo spelar man kammarmusikverk på det här sättet varje sommar och ibland lyckas man med tolkningen, när musiker från världens olika hörn sammanförs för ett unikt tillfälle. Hemligheten bakom framgångssagan är att man i regel anlitar järnhårda professionella med gedigen erfarenhet på området som har spelat styckena så många gånger att de utan att blinka kan reagera på sina medmusikers impulser. Också när man engagerat unga och mera oerfarna musiker har man låtit dem spela med de mera erfarna för att på så sätt lära sig av dem.
I Maj Lind-tävlingen engagerade man studerande från Sibelius-Akademin för att spela med de tävlande. Och i det här fallet höll ingen av musikerna tyvärr lika hög nivå som pianisterna. Det här är ett allvarligt problem om man på riktigt vill mäta pianisternas färdigheter som kammarmusiker. De tävlande skall inte behöva spänna sig för hur resten av pianokvartetten klarar sig.
Pianistens roll varierar
Missförstå mig inte. Sara Etelävuori, Sofia Greus, Joona Pulkkinen, Iiro Rajakoski, Dalia Stasevska och Lukas Stasevskij är underbara musiker som är på god väg att bli konstnärer och som ännu kommer att växa hur mycket som helst, men just i den här stunden kändes det inte som om de var uppgiften mogen. Fyra av medlemmarna i de två stråktriorna, som tillsammans med pianisterna bildade pianokvartetterna, spelar sedan tidigare ihop i kvartett (Etelävuori, Greus, Pulkkinen och Stasevska), men inte verkade de särskilt samspelta för det. Styckena var oslipade och omogna. Hade slutresultatet varit ett annat om till exempel Elina Vähälä, Ilari Angervo och Marko Ylönen eller någon annan trio hade stått på scenen? Jag tror det.
Här finns ett annat problem: vilken roll tillfaller pianisten i en dylik situation? Skall han följa första violinisten och anpassa sig efter hennes impulser? Eller skall pianisten axla huvudansvaret och leda hela gänget? Och hur lång tid har man på sig att hitta sin roll i en dylik situation? I fler än ett ögonblick verkade de tävlande snegla på violinisten, men varken Etelävuori eller Greus intog särskilt starka ledarroller. Också de övriga medlemmarnas professionalism i förhållandet till de tävlande kan ifrågasättas.
Mot bakgrund av detta gav pianisterna i kammarmusikomgången rätt liknande intryck som tidigare. Tre av dem spelade Mozarts Pianokvartett nr 2 i Ess-dur K 493. Shinnosuke Inugai var gladlynt och säker, men gav ett rätt sakligt intryck. Polacken Oskar Jezior, som bara vuxit under under tävlingens gång och hela tiden blivit bättre, spelade med inlevelse och formade varje fras omsorgsfullt. Ukrainaren Denis Zjdanovs tolkning delade kanske mest meningar: medan somliga, bland dem undertecknad, den här gången upplevde honom som en aning inrutad och konformistisk, beundrade andra uttryckligen hans förmåga att inom givna ramar ge ett levande intryck tillsammans med Sara Etelävuori, Dalia Stasevska och Joona Pulkkinen.
Johannes Piirto bjöd kanske på det bästa samspelet med trion Etelävuori– Stasevska–Pulkkinen i Brahms Pianokvartett i A-dur opus 26. Vid upprepade tillfällen tog han kontakt med kvartettmedlemmarna för att forma det abrupta och kortfattade i uttrycket. Allt var inte friktionsfritt, men mycket var gott.
Faurés Pianokvartett nr 1 i c-moll hördes i två tolkningar tillsammans med Sofia Greus, Iiro Rajakoski och Lukas Stasevskij. Ryssen Sergej Redkin gav ett något försiktigt intryck och hade troligtvis önskat göra en mera intim tolkning av kvartetten. Kvartetten var betydligt bättre med på noterna tillsammans med kinesiska Gehui Xu. Hon har som bekant en enastående klangkultur och hade helt klart funderat på tolkningen av sin stämma, kanske mest av alla. Speciellt finalen blev fantasifull, frisk, fräsch och frimodig.
Därmed återstår bara orkesterfinalen i tävlingen. På onsdag kl. 19 spelar Sergej Redkin (Prokofjev 2), Denis Zjdanov (Rachmaninov 2) och Shinnosuke Inugai (Brahms 2) med Radions symfoniorkester, på torsdag Gehui Xu (Prokofjev 3), Johannes Piirto (Chopin 2) och Oskar Jezior (Brahms 2).