Bokrecension: Flickor som går dit de inte får
Maria Turtschaninoff gör än en gång det hon är bra på, att i emancipatorisk anda berätta om flickor som går dit de inte får och gör det som anses vara omöjligt.
FANTASY
Schildts & Söderströms, 2012, 389 s.
Varför är fantasyromaner alltid så himla långa? Maria Turtschaninoffs senaste ungdomsroman Anaché (2012) kvalar med sina nästan 400 sidor visserligen in bland de något lättare fantasy-tegelstenarna, men ändå. För den som läst hennes starka ungdomsroman Arra är upplägget bekant. Vi rör oss i samma mytiska värld, denna gång i landet Akkade norr om Lavora där Arra utspelade sig. Akkaderna är ett nomadfolk vars seder och bruk inspirerats av forna Mongoliet och Amerikas indianfolk (se Hbl 15.9).
De lever nära djur och natur samt i tät kontakt med en övernaturlig andevärld, vilket tangerar såväl dagsaktuellt ekotänk som nyandlighet. Men akkaderna är inte bara ett idealiserat naturfolk. I deras patriarkala samhällsordning är mannens dominans över kvinnor och barn smärtsamt påtaglig, som när Anaché blir vittne till hur fadern tar ut sin ilska på modern: ”Anaché hörde allt […] Hur något small till: hud mot hud. Hans handflata mot moderns kind. Hur hon dråsade till marken med en tung duns efter nästa slag. Hur andfådd han blev av att sparka henne. Hur något knäcktes med ett fruktansvärt ljud som fick Anaché att svälja och svälja för att inte innehållet i hennes mage skulle komma upp. […] Hon stannade och hörde allt, och mindes allt. Varje ord, varje slag, varje spark.”
Barndomens erfarenheter formar Anaché, men förmår inte kuva henne. Som motvikt till den tyranniske fadern finns modern som skyddar och brodern Huor som behandlar systern ömsint och jämlikt. Romanens inledning är som kalkerad på Arra. Med avstamp i flickprotagonistens barndom har den siktet inställt på att berätta hur hon blev legendarisk för sitt folk. Början bjuder på ett visst motstånd, dels för att upplägget är så likt den tidigare romanens, dels för att miljöbeskrivningen kryddas med en mängd påhittade fenomen som staplas på varandra i hetsig takt (den som vill kan ta ordlistan i slutet av boken till hjälp). Men snart växer berättelsen och blir sin egen. Författarens uppfinningsrikedom kan man inte anmärka på. Lokalfärg och överraskande svängar i intrigen finns det mer än gott om.
Ett episkt flöde
Turtschaninoff gör än en gång det hon är bra på, att i emancipatorisk anda berätta om flickor som går dit de inte får och gör det som anses vara omöjligt. Vi har visserligen sett det förut. Särskilt i början av läsningen går tankarna till Astrid Lindgrens Ronja, som också gör upp med sin fars och sitt folks trångsynthet. Skildringarna av självförsörjning och ett liv på naturens villkor för tankarna till nybyggarlivet i Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-böcker. Men genom att följa sin huvudperson ända in i vuxenlivet (vilket ungdomsromanen ger utrymme för), blottlägger Turtschaninoff drabbande och nyanserat det kvinnoförakt som genomsyrar Anachés uppväxt.
Alla jämställdhetsagendor till trots är den här typen av fantasy fortfarande viktig. Samtidigt är det särskilt glädjande när det görs bra. Här utnyttjas föredömligt den främmande världen för att belysa samtida angelägenheter. Turtschaninoff övertygar inte minst för att hon är en så god berättare. Romanen ägnar sig inte åt postmoderna krusiduller eller stilmässiga experiment. Istället vilar den på ett episkt flöde som läsaren kan försjunka i. Spänningen hålls uppe med till synes enkla medel. Tonen är allvarlig och aningen ålderdomlig vilket matchar innehållet. Att sitta ”tystmunnad vid härden” faller sig alldeles naturligt inom bokens ramar.
Teleogelbär och tegelté
Fantasyn är en vattendelare bland läshungriga. Antingen älskas eller avskys den. On eller off. Mycket handlar om att anta fiktionskontraktet och, på lekens vis, gå med på att låtsas att detta är ”på riktigt”. Samtidigt måste författaren övertyga. Det gör Turtschaninoff tveklöst. De som tar sig in i romanens värld belönas med en medryckande och överraskande intrig, ett språk att vila i, samt en nästan fysiskt påtaglig alternativ verklighet. Läsarna kan rentav känna smaken av söta telogelbär och salt tegelté i munnen eller svedan i skinnet under en renande rit i ett svettgerr (improviserad bastu). De 400 sidorna behövs för att bygga den trovärdiga värld som är a och o i fantasy. Därför är fantasyromaner också så himla långa.