Skivrecension: Finlirade fusioner för finsmakare
(Fredriksson Music)
Den produktive pianisten och trumslagaren Jussi Fredriksson (f. 1980) har under de senaste åren gett ut skivor med det souljazziga bandet Fredator, pianotrioskivan Tidewaters och den elektriskt klingande Busy Turtles. På skivan Jazz Wars sammanförs stilar och sound från de tidigare skivorna.
Jazz Wars I – II består av två fyrdelade kompositioner. Det är musik med många finesser och detaljer, inte bara ramverk för soloflykter. Fredriksson har skapat fin terräng för både soloutflykter och gruppspel.
Jazzkrigen har en bra balans mellan bekanta element som väcker musikaliska minnen och nya kombinationer av dessa. Den första ronden inleds med solopiano, som får lätt stöd av Marzi Nymans elgitarr och i slutet av Jori Huhtalas bas och Jukkis Uotilas trummor.
70-talsvindar
Efter det förflyttas man till 1970-talet där en proggrocklik atmosfär möter postbop, senast då Fredrikssons Rhodespiano tar över soloturen efter Joonatan Rautios tenortoner. El-pianot och Uotilas trumning för tankarna till Chet Bakers klassikerskiva She Was Too Good to Me från 1974.
Via mjuka Moog-ljud blir det mera 70-talssmaker. I Battle plockas funkelement med och man kommer att tänka på Eero Koivistoinens elektriska skivor, exempelvis The Front is Breaking. Jukka Eskola excellerar på flygelhorn, men det blir flera toppsolon. Fredriksson blåser på som en beboppare, fast här heter instrumentet Minimoog. Marzi Nymans finlir för tankarna till 70-talets jazzigare gitarrhjältar som John McLaughlin och Al Di Meola. Stilriktigt och tillbörligt har det snabba stycket även lugnare delar. Den första delen av jazzkriget avslutas av en sublim och rofylld komposition, som ger lämpligt andrum före den andra delen av den musikaliska kämpaleken.
Den andra sviten inleds i sorgfria tecken – No Doubts påminner om den inhemska jazzens funkiga mainstream från 70-talet. Saunasamba-rytmerna liknar dem som på sin tid spelades på Olli Ahvenlahtis klassikerskivor. Men också här kombineras de rakare rytmerna med hederlig bopsväng. Rautio piskas upp till nya solistiska höjder genom Uotilas drivande komp. Snart bär det igen i väg mot popjazz, som man brukade kalla denna typ av fusion. Det är mycket proggrock och fusionsjazz på skivan, men pannan behöver inte rynkas i djupa veck hela vägen. Musik i dessa stilar blir lätt allvarstung och glädjelöst tråkig, men Fredriksson har inte fallit i någon puristisk grop på sin hittills kanske bästa skiva.