Skivrecension: En mässa för människan
Bournemouth Symphony Orchestra & The Bach Choir under David Hill. Solister: Janice Watson, sopran, Catherine Wyn-Rogers, mezzo, Andrew Kennedy, tenor, Alan Opie, baryton. (Naxos)
Det är inte bara Debussy som fyller 150 i år. Det gör även den engelska musikens store särling och kosmopolit, Frederick Delius. Född av tyska föräldrar i Bradford och periodvis bosatt i USA, Tyskland och Norge innan han 1897 slog sig ner i Grez-sur-Loin i Frankrike, där han bodde resten av sitt liv.
Delius är fortfarande skandalöst sällan spelad i samtliga sina hemländer och skulle, om inte Thomas Beecham kämpat i decennier för att föra fram hans musik, vara så i ännu högre grad. Detta trots att hans synnerligen personliga syntes av kromatik, modalitet och lyriskt blommande melodik inom ramen för ett nog så raffinerat klangtänkande är mer eller mindre oemotståndlig.
Ateisten Delius kände en stark dragning till Nietzsche och blev även den första att tonsätta hans texter i det på Also sprach Zarathustra-baserade sekulära oratoriet A Mass of Life (1905). En musikaliskt berusande tolkning av Nietzsches människocentrerade filosofi som, samtidigt som den unika rösten alltid är förnimbar, inte sällan klingar som en syntes av Mahler, Strauss och Schönberg och de facto på många plan är jämställbar med såväl Sinfonie der Tausende som Gurrelieder.
Körmästaren David Hill dirigerar Bournemouthsymfonikerna och The Bach Choir i den sannolikt bästa inspelningen efter Beecham. Tempona är rappa men aldrig stressade, kören klingar som en dröm och solisterna gör utomordentligt väl ifrån sig – inte minst Alan Opie i sin krävande ”titelroll”.
Passa på och skaffa den förmånliga Naxosskivan. Så även för den sagolikt vackra och berörande Prelude and Idyll, baserad på musik ur den femte av Delius sex operor, Margot la Rouge. Detta är, liksom Delius strax innan skrivna mästerverk Sea Drift, musik ni med största sannolikhet aldrig får chansen att höra på våra finländska scener.