Utmärkta A-dursonater
Sibelius-Akademin.
Under den sista dagen i första omgången i Maj Lind-tävlinen hördes två utmärkta framföranden av Beethovens A-dursonat opus 101. Och det gläder säkert någon att få veta att det var de båda finländarna Väinö Jalkanen och Tuomas Kyyhkynen som stod för de tolkningarna. Bägge bjöd på drömska, pastorala stämningar i första satsen, en väldigt rytmisk andra sats, en innerligt lugn adagiosats och en välartikulerad final.
I övrigt var Jalkanen och Kyyhkynen rätt olika som interpreter. Väinö Jalkanen (f. 1989) kändes på allt sätt sofistikerad i sitt pianospel. Jag reagerade på att han spelade Bachs ciss-molloreludium och -fuga ur DWK I mestadels med piano- och pianissimonyanser. Fugan spelade han snäppet starkare än preludiet, men bägge gjordes inkännande. Alla stycken spelades smakfullt, från Perttu Haapanens Target: Ixtlan (2000–2002) i början till Beethovensonaten i slutet. Allt han tog sig an gjorde han med god smak.
Tuomas Kyyhkynen (f. 1987) spelade som sista tävlande på tisdagen och gav ett betydligt häftigare och mer romantiskt intryck, speciellt i Skrjabins diss-molletyd opus 10 nr 8 och det efterföljande, avslutande stycket, engelske Howard Blakes (f. 1938) Speech after Long Silence, som tycktes fortsätta i samma anda som Skrjabin med saftiga, blodtörstiga harmonier som arbetar sig fram mot det apokalyptiska slutet. Klangen var tidvis ganska hård, en aning för hård för min smak, men kanske har vi överseende med det.
Dansken Emil Jensen (f. 1985), bekant från förra Maj Lind-tävlingen för fem år sedan och som utexaminerad från Sibelius-Akademin, bjöd på ett program med bland annat Prokofjevs Toccata, Rautavaaras första sonat Kristus och fiskaren, Liszts La Campanella-etyd och Mozarts a-mollsonat K 310. Det finns mycket gott i Jensens spel, men eventuellt saknar jag ännu en gnutta passion och känsla av total överlåtelse. Även om jag inte kan identifiera mig med alla delar av hans pianokonst, finns det helt klart fascinerande sidor i honom.
Polacken Oskar Jezior (f. 1985) spelade ett tufft program, inte minst avslutningsnumret, amerikanske Frederic Rzewskis (f. 1938) Winnsboro Cotton Mill Blues som är minst lika tärande på flygeln som Prokofjevs Toccata. Texturen är verkligt frodig med jättelika klusterackord som spelas med hela armbågen och Jezior spelade stycket verkligt rytmiskt. Dock kändes hans spel i övrigt en aning oroligt, till exempel i Bach och Beethoven. Om han lyckas göra sig av med dessa maner men ändå behålla energin kan han bli riktigt intressant.
Ukrainsk-ungerska Syuzanna Kaszó (f. 1987) vann genast mina sympatier från första början. Jag beundrar hennes professionella och bestämda grepp om styckena. Hon utstrålar helt enkelt auktoritet. Etyderna var inte hennes starkaste nummer och Skrjabins ciss-moll opus 42 nr 5 kändes en aning halvfärdig. Stravinskys Studie opus 7 nr 4 spelade hon dock briljant i ett supertempo. Jag beundrade också karakärerna i Haydns Ess-dursonat Hob XIV/52.
Sydkoreanska Sangyoung Kim (f. 1984) gav ett sympatiskt intryck med ett ambitiöst program (Czernys Toccata, Bartóks Etyd opus 18 nr 3 och amerikanen Leon Kirchners Fem pianostycken). Dock lämnade hon också ett aningen anonymt intryck.
Japanska Marie Kiyones (f. 1989) Bach och Haydn kändes alltför mycket som genomspelning. I de senare delarna av programmet visade hon dock prov på en fin skicklighet, speciellt i Chopinetyden opus 10 nr 1.