Teaterrecension: Strippen blev en pjäs
Text: Pertti Jarla och Jussi Helminen. Regi: Jussi Helminen. Scenografi: Teppo Järvinen. Dräkter: Tellervo Helminen. Musik: Reino Nordin. Ljus: Heikki Örn. Ljud: Eero Niemi. Maskering: Kaarina Kokkonen. På scenen: Teemu Aromaa, Ilkka Heiskanen, Mari Lehtonen, Reino Nordin, Taisto Reimaluoto och Mari Turunen.
Premiär på Esbo Stadsteater 12.9.
Fingerpori är en liten fiktiv kuststad med en befolkning på 3 600 personer, varav de flesta är centerpartister. På bara några år har serietecknaren Pertti Jarlas rapporter från Fingerpori blivit populära bland många tidningsläsare, eftersom det har visat sig att Jarla inte låter bara Jesus, utan också Kalle Anka, grisen Wagner och ett stort antal andra överraskningsgäster besöka staden. Den här hösten håller Fingerpori stadshus dörrarna öppna för den intresserade allmänheten på Esbo stadsteater, på vars scen en kavalkad av bekanta karaktärer från den tecknade serien dyker upp.
Under våren iscensatte Teatteri Kultsa redan över hundra av Jarlas serieteckningar på löpande band i föreställningen Strippiklubi Fingerpori. För Esbo Stadsteaters uppsättning har Jarla och teaterchef Jussi Helminen däremot skrivit en helaftonpjäs med längre löst sammansatta sketcher om staden, till vilken djävulen i början av föreställningen sänder Tysklands av misstag ”eutanazierade” Führer.
Jarlas serier har betecknats som groteskt realistiska, medan hans humor ansetts utgå ur enkla ordlekar med överraskande tvetydigheter. Själv har han jämfört Fingerpori med Aki Kaurismäkis filmer. Man vet inte alltid om det handlar om äckelrealism eller om en trots allt romantiserad Finlandsbild.
Bekanta typer
Tonen är därför mörkare på tidningssidorna, än i den varietéshow genom vilken Fingerporiborna presenteras för teateråskådarna. Ett stort antal av stadsborna dyker nämligen upp i kostymer av absurda proportioner. Taisto Reimaluoto, Ilkka Heiskanen och Teemu Aromaa bär upp kostymerna med en förunderlig lätthet, medan Mari Lehtonen, som det kedjerökande kafébiträdet Rivo-Riitta, framlägger en fräck replik efter en annan med tillbörlig pondus.
Överföringen av Jarlas humor från stripparna till teaterscenen vill inte alltid lyckas i min mening, men runtom mig sitter åskådare som under de senaste fem åren bekantat sig med Fingerporiborna på daglig basis. De hojtar till varje gång en bekant karaktär dyker upp på scenen, och många är också synbart uppspelta efter att ha sett Heimo Vesa, Eugen Malmsten och självaste Fantomen på scenen. Fansens omdöme kommer att väga tyngre än teaterrecensenternas.