Musikrecension: Den självspelande orkestern
Med musiker från Berlinfilharmonikerna. Medverkande: Aleksandar Ivic, konsertmästare, Wenzel Fuchs, klarinett, Christophe Horak, violin, Ulrich Knörzer, altviolin, Ludwig Quandt, cello. Mendelssohn, Weber, Beethoven. Musikhuset 15.9.
Tapiola Sinfonietta fortsätter, efter en paus på två år, samarbetet med Berlinfilharmonikerna och igen en gång har en kvintett från det tyska orkesterflaggskeppet arbetat med TS-musikerna under en repetitionsperiod.
Till bägge parters glädje och gagn, får man förmoda. Berlinarna får spela klassikerna inom ramen för den kammarmusikaliska kontext där de hör hemma och Sinfoniettamusikerna får, förhoppningsvis, en mängd värdefulla råd och tips visavi ensemblespelets hemligheter.
Till konceptet hör även att man uppträder utan dirigent, vilket är enormt utvecklande för varje musiker. Det gäller att lyssna på sig själv och, framför allt, sin omgivning och ta enskilt ansvar för helheten på ett helt annat sätt än när man har dirigentpinnen i ögonvrån.
Tapiola Sinfonietta har en lång tradition av att uppträda utan dirigent – konsertmästaren eller solisten har i sådana fall huvudansvaret för att det hela håller ihop – och har utvecklat färdigheterna på området till en för finländska förhållanden helt egen nivå.
Friktionsfritt samspel
Det var med andra ord ingen överraskning att samspelet även denna gång fungerade i det närmaste friktionsfritt med Aleksander Ivics stråke som ledstjärna. Rubateringarna och tempoförskjutningarna i Mendelssohns Hebriderna kändes hur välsynkroniserade som helst och dynamiken växlade på det mest naturliga sätt.
En fara med dirigentlöst musicerande är att kompromisstämpeln, i avsaknad av en entydigt formulerad tolkningsmässig vilja, kan bli väl tydlig och kanske led Beethovens Åtta aningen av detta. Det handlade om en i sig föredömligt spänstigt artikulerad och fräscht klingande spelning, men den ultimata energi- och tempomässiga schvungen lyste med sin frånvaro.
Vad som utspelade sig innan framförandet av Webers Klarinettkvintett – som nu hördes i stråkorkesterversion – kan man bara spekulera om, men berlinarnas soloklarinettist Wenzel Fuchs lät vänta på sig en god stund och när han väl hittade in på scenen kom han, obegripligt nog, in på fel ställe i stycket.
Efter att ha orienterat sig i noterna bjöd han dock på en utsökt smakfull och behagligt ljudande kammarmusikaliskt präglad tolkning, som stundtals dock kändes onödigt lågmäld och försiktig.
Det är en sak att sitta i musikerleden, en annan att stå framför dem.
Publicerad i Hbl 17.9.