Go, Hsu och Inugai intressantast i dag
Måndagen medförde en lång rad goda pianister i Maj Lind-tävlingen. Totalt har 34 pianister nu spelat.
Rumänske Bogdan Dulu (f. 1984) inledde dagen och visade sig som en helt intressant typ. Det fanns något som både tilltalade och retade mig i hans personlighet: han kändes som en liten maskin, som levererade allting träffsäkert, men som samtidigt lämnade ett visst tomrum vad gäller den själsliga dimensionen av tolkningarna. Schumanns vidunderligt svåra Toccata spelade han bra med sin säkra finmotorik och melodierna i mellanstämmorna formades vederhäftigt. Kanadensaren Marc-André Hamelins skruvade Etyd nr. 10 After Chopin var ett roligt stycke att spela direkt efter "originalet", Chopins Gess-duretyd opus 10 nr. 5.
I finländska Ziteng Fans (f. 1990) spel fanns mycket gott, till exempel i Haydns C-dursonat och Ligetis etyder. Dock hade jag önskat lite mindre dramatik i Bachs känsliga ciss-mollpreludium och fuga ur DWK I och ännu mera kontraster och dramatik i Rachmaninovs Etude-tableau i c-moll opus 39 nr 1. Om några år kan hon vara hur intressant som helst.
Australiensiska Aura Go (f. 1987) gjorde stort intryck. Hon visade sig som en fin musiker och fin pianist med en imponerande dynamisk räckvidd. Eller egentligen var det förmågan beskära räckvidden och att variera uttrycket inom vissa ramar som imponerade mest. Tidvis tycktes hon skapa ett helt universum av nyanser inom sina ramar. Speciellt fin var klangen i de tre Scarlattisonaterna och i Bachs C-durpreludium och fuga ur DWK II, även om ett par minnesluckor ställde till det vid ett par tillfällen. Något överraskande upplevde jag hennes höger hand som aningen oslipad och påträngande i Chopinetyden opus 10 nr 12, trots att vänster hand ensam och vänster och höger hand tillsammans annars löpte hur bra som helst.
Ryssen Andrej Gugnin (f. 1987) bjöd på väldigt omsorgsfullt spel med raffinerade pianonyanser. Det annars ambitiösa programmet kändes dock ganska odramatiskt, speciellt i början med Bachs Ass-durpreludium och fuga ur DWK I och Schuberts rätt långa och stillsamma Impromptu i f-moll opus 142. Slutet med kroaten Boris Papandopulos (1906–1991) sprakande Etyd nr 1, Skrjabins Etyd opus 65 nr 3 i utsökt tolkning och armeniern Arno Babajanians (1921–1983) Sex bilder var betydligt mera händelserikt. I synnerhet Babajanians stycken var häftiga med sitt rytmiska hamrande och en väldig mängd toner i strid ström.
Australiensaren Adam Herd (f. 1984) inledde säkert med ett rätt pedalfattigt och sobert grepp om Bach och tydlig artikulation av fugatemat i b-mollpreludiet och fugan ur DWK I. Övriga nummer fungerade också bra och till exempel Chopins h-molletyd opus 25 nr 10 svängde angenämt: pulsen kändes av, oktaverna spelade han tydligt och utanpå allt detta formades en skön melodi. Det var egentligen bara Beethovens sista sonat i c-moll opus 111 som kändes som ett alltför stort stycke för honom. Tolkningen var inte mogen och en del manér gjorde sig gällande. Tolkningen hade gärna fått vara mera asketiskt och avskalad.
Finländaren Marko Hilpo (f. 1983) rev ner applåder efter sitt framträdande. Han visade sig som en stark och självsäker pianist med råg i ryggen i ett program med Debussys Toccata, Chopins ciss-molletyd opus 25 nr 7, Bachs giss-mollpreludium och fuga ur DWK II och Magnus Lindbergs Piano Jubilees nr 6. Kronan på verket var en välformad tolkning av Beethovens sonat opus 81a Les Adieux där karaktärerna formades tydligt och varje ton tycktes sjunga. Saint-Saëns Etude en forme de valse spelade Hilpo hejdlöst virtuost.
Amerikanska Iris Hsu (f. 1988) byggde upp spänning i sina tolkningar genom att ta pianissimonyanserna till ytterligheter till exempel i Bach (preludium och fuga i fiss-moll ur DWK II) och Beethovens sena A-dursonat opus 101. I princip är det här helt bra och bidrar till dramatiken, men undrar om greppet lämpar sig särskilt väl för klassicismen. De extrema dynamiska variationerna gjorde sig bättre i Chopins giss-molletyd opus 25 nr 6 (spelad med utsökt klang), Skrjabins Cissmolletyd opus 42 nr 5 (ett härligt passionerat virrvarr) och John Corglianos Ligetiinspirerade Etydfantasier nr 3 och 4 för solopiano. Speciellt Coriglianos våldsamt perkussiva verk spelade hon rytmiskt tydligt och bra.
Japanske Shinnosuke Inugai (f. 1982) är också ett namn att lägga på minnet. Här om någonstans kände man av en väldig erfarenhet. Han uppträdde självsäkert och verkade veta vad han ville. Inledningsnumret, landsmannen Atsuhiko Gondais (f. 1965) Transient Bell (2009) fortsatte i samma anda som Corigliano med sin långt drivna komplexitet i uttrycket. Inte illa! Att spela Scarlatti känns alla gånger fräscht, speciellt när det görs bra. Stravinskys Etyd opus 7 nr 4 spelade han suveränt, speciellt lyckad var framställningen av mellanstämmorna. I Rachmaninovs Etude-tableau i D-dur opus 39 nr 9 hördes den bästa tolkningen av marschrytmerna hittills: här fanns den optimala balansen mellan ett robust grepp och ett ljuvligt drömskt dito. Härligt!
Första omgången avslutas på tisdag med framföranden av Väinö Jalkanen, Emil Jensen, Oskar Jezior, Syuzanna Kaszo, Sangyoung Kim, Marie Kiyone, Adam Kosmieja och Tuomas Kyyhkynen. På tisdag kväll klarnar vilka som går vidare till semifinalen som avgörs på torsdag och fredag i Sibelius-Akademins konsertsal.