Nivån stiger i Maj Lind
Sibelius-Akademin.
Det är uppseendeväckande hur mycket volym vissa pianister kan ta fram ur en flygel. Och i allmänhet är det östeuropéer framkallar den största volymen. En av söndagsförmiddagens mest häpnadsväckande tävlande var ukrainaren Denis Zjdanov (f. 1988). Prokofjevs Toccata spelade han sagolikt rytmiskt och energiskt, rentav slaviskt maskulint och muskulöst. Hans Bach var utsökt och utstuderad och tolkningen av Beethovens Les Adieux fullkomligt virtuos. Messiaens två stycken, Le merle noir och Le grive musicienne (ur Petites esquisses d'oiseaux), var sprakande kraftiga och satt likaså utmärkt för honom. Med sin massiva klang är Zjdanov definitivt en intressant typ för fortsättningen.
Bland söndagsförmiddagens övriga uppträdande fäste jag mig främst vid enskilda kvaliteter hos enskilda pianister. Sydkoreanska Yoonhee Yang (f. 1985) gav prov på en förtrollande kapriciös klang i Chopins a-molletyd op. 10 nr 2 – mjuk som sammet eller ädel som ett pärlband. Dock gav hon också prov på en mer dramatisk sida i Liszts transcendentala etyd nr 12. Yang var den fjärde pianisten som hade valt att spela Nikolaj Kapustin i första omgången; undrar om inte hennes Kapustinavdelning var den stiligaste när hon inte bara bjöd på shownummer utan byggde upp ett helt program av fem av Kapustins åtta konsertetyder opus 40, etyder som må vara lättlyssnade men inte speciellt lättspelade.
Sydkoreanska Grave Yeo (f. 1986) gjorde likaså ett gott intryck. Främst fäste jag mig vid hennes val att spela Beethovens hela Appassionatasonat opus 57, ett massivt stycke som på det stora hela fungerade bra även om spelet tidvis blev en aning grumligt. Yeo var kanske allra bäst i Chopins giss-molletyd opus 25 nr 6, där terserna gick av bara farten.
Utmaningen med Beethovens Ess-dursonat opus 31 nr 3 är att artikulera och formulera de motoriska rytmerna i vänster hand utan att intrycket blir oroligt. Taiwanesiska Wei-Ting Yin (f. 1982) lyckades mestadels med i sin tolkning av sonaten, även om spelet tidvis riskerade att bli oroligt. Överlag fanns det mycket gott i Yins spel (t.ex. i Bachs Ass-durpreludium och fuga ur DWK I), även om jag också retar mig på vissa detaljer: I Liszts transcendentala etyd nr 12 kändes fortet en aning jämtjockt – mera möda borde ha lagts på fraseringen av melodin. I Prokofjevs Toccata hade jag föredragit en tydligare definierad puls.
Hälften av första omgången i Maj Lind-tävlingen är nu avklarad när 22 av 42 pianister har spelat. Och åtminstone på basen av de tre första dagarna verkar det som om nivån hela tiden stiger, vilket givetvis bara ökar intresset.