Karaktär ska det vara!
Sibelius-Akademin.
Finländska Anni Collan (f. 1984) är en pianist med karaktär. Det blev uppenbart redan när hon inledde sitt tävlingsprogram med Bachs Preludium och fuga i a-moll ur DWK II i Maj Lind-tävlingen på söndagen. Greppet om kromatiken i preludiet kändes njutbart och osentimentalt. Fugan spelade hon roligt med en hel del non-legato i artikulationen – inte särskilt konventionellt, men nog välfungerande. Haydns Ess-dursonat Hob XIV/52 är angenäm musik. Jag önskar att hon kunde ha haft lite mera styrka och säkerhet i löpningarna i höger hand, annars fungerade sonaten bra. Matti Heininens nyskrivna Sentimental suite (2012) kändes som expressionistisk och utforskande musik. Chopins F-duretyd (opus 10 nr 8) spelade hon med smidiga löpningar i ett häftigt tempo med en accentuerad rytm i vänster hand och Prokofjevs d-molletyd opus 2 nr 1 tolkades rytmiskt och energiskt. Därigenom gav Collan ett lekfullt helhetsintryck. Allt var inte perfekt, men tolkningarna hade alltid en idé!
Britten Christopher Devine (f. 1982) gjorde också ett genomgående starkt intryck. Speciellt imponerad var jag av hans tolkning av Beethovens Waldsteinsonat opus 53 som han spelade både rytmiskt och melodiskt i ett rasande tempo med en dramatisk udd och explosiv tändning. Det samma kunde för övrigt sägas om tolkningen av Chopins ciss-molletyd opus 10 nr 4. Fortet i början av Skrjabinetyden opus 65 nr 3 var överraskande för den som är van vid en mera försynt inledning. Kurtagminiatyrerna (Initial thoughts, Hommage à Beatrice Stein och Memories, small tin soldiers ur Játékok VII) och Ligetis toccataaktiga etyd nr 10 Der Zauberlehrling fungerade utmärkt. Devine kändes tidvis nästan rysk med sin väldiga styrka i klangen.
Ingendera av de två tävlande som spelade först under söndagskvällen gjorde ett direkt sprittande intryck på mig. Georgiska Nino Bakradze (f. 1984) spelade i och för sig vackert och omsorgsfullt, men gav ett stelt och självupptaget intryck, till exempel i Beethovens Ass-dursonat op. 26. Hennes val av nutida musik, tre stycken ur Nodar Gabunias (1933–2000) samling Children's Pieces for Grown-Ups (1987), tillhör den tråkigaste samtida musik som jag har hört: ingen spänning, bara sömnig godnattmusik. Etydpaketet med Chopins giss-molletyd op. 25 nr 6, Stravinskys etyd nr. 4 och Rachmaninovs Etude-tableau fungerade dock helt bra, liksom Bachs giss-mollpreludium och -fuga ur DWK II.
Britten Jamie Bergin (f. 1989) tilltalade helt klart somliga, åtminstone på basen av hans tolkning av Ravels Toccata, som i likhet med Chopins giss-molletyd (samma som hos Bakradze) och Nikolaj Kapustins jazzetyd nr 1 tolkades helt fint. Själv retade jag mig dock på hans överdramatiska och romantiserade tolkning av Mozarts a-mollsonat K 310: Huvudtemat borde i min mening vara bastant och dramatiskt och inte så här tamt och sött suktande. Tidvis gav Bergin ett alltför mysigt och lättvindigt intryck för att gå hem hos mig. Bäst fungerade Chopin och Ravel.