Hyung-Min Suh – jämn och stark i alla stycken
Sibelius-Akademin.
Lördagskvällen presenterade några av Maj Lind-tävlingens starkaste namn hittills. Speciellt stark visade sig sydkoreanen Hyung-Min Suh (f. 1990) i Beethovens F-dursonat op. 10 nr 2. Inledningsvis lade han nästan all betoning på melodin i öppningen, nästan så att öppningsackorden föll i skymundan. Något av det bästa med hans Beethoven var hans piano- och pianissimonyanser och den påföljande kontrasten med fortet. Här fanns helt enkelt ett tillräckligt starkt drama för att göra musiken intressant. Ännu mer uppseendeväckande var dock Suhs förmåga att prestera bra i alla stilar: hans Bach var välformad, Ravel lyrisk och Liszts transcendeltala etyd nr 9 Ricordanza spelade han ack så vackert med lätt löpande fingrar. Chopins C-duretyd op. 10 nr 1 spelade han orpoblematiskt i ett rasande tempo. Lowell Liebermanns Nocturne var inte det mest sprittande verket, men nog njutbart – framför allt framfördes det njutbart.
Ryssen Aleksej Sychev (f. 1988) imponerade likaså med en klar och tydlig tolkning av Beethovens Waldsteinsonat, en sonat av episka mått. Och det var inte bara första satsen som fungerade utmärkt: Långsamma satsen och övergången till den himmelska finalen gjorde det likaså. Redan på basen av Beethoven fick man lust att låta honom gå vidare i tävlingen. Sychevs Chopin (a-molletyden op. 25 nr 11) var inte lika raffinerad som föregående spelares, men å andra sidan är etyden snäppet svårare. Liszts La Campanella-etyd inledde han omsorgsfullt med ett inte alltför snabbt tempo, men mot slutet tilltog tempot. Sjtjedrins Basso Ostinato spelade han rytmiskt, energiskt och minutiöst exakt.
Litauiskan Gryta Tatoryte (f. 1989) visade sig som en personlig och intim pianist, även om han var en aning ojämn och led av en viss nervositet, som bland annat tog sig uttryck i en minneslucka i den avslutande Chopin. Bachpreludiet (i D-dur, DWK II) var föredömligt tydligt, transparent och välartikulerat, medan fugan var lugn om än en aning stel. Jag gillade stort hennes stycke av samtida musik, Ali-Zadehs Franghis Skrjabin-Listzinfluerade, meditativt kontemplerande Landscape. Beethovensonaten (i Ess-dur op. 31 nr 3) kändes tidvis alltför hoppig med aningen för stor dynamisk variation, även om finalen gjordes verkligt bra!
I kinesen Gehui Xu (f. 1991) beundrade jag en helt otrolig teknik, ett knaprigt anslag och hejdlöst snabba fingrar, som kom till användning främst i tre kompositioner: Liszts transcentdentala etyd nr 5, Prokofjevs Toccata och Babajanians egensinnigt minimalistiska Poem. Hennes Beethoven emotionellt laddad, men blev till och med överdrivet känslosam med onödigt mycket pedal. Bachs b-mollpreludium ur DWK I handlar om en finkänslig balansgång mellan att framställa det stilla och rofyllda men inte bli sentimental – Xu rör sig på gränsen. Grejen är dock att den efterföljande fugan är femstämmig och därmed otroligt intrikat och komplex. Den framställs fint av Xu med ett delikat och intimt pianissimo.
Finländaren Visa Sippola (f. 1993) inledde lördagskvällen med sin festliga och ståtliga Bach i C-dur (preludium och fuga ur DWK II) med en riklig variation mellan delikata pianonyanser och mustiga fortedito. Clementisonaten (opus 24) är en hurtig och fartfylld travesti på Mozarts Trollflöjten och spelades just så: fartfyllt och hurtigt. De tre styckena ur Kokkonens Fem bagateller tolkade Sippola starkt och inlevelsefullt: Medan Aves är invecklad musik, med korta, snabba löpningar upp och ned varvade med mörka ackord är Elegiaco mestadels elegisk musik som kontrasteras mot enskilda stunder av våldsamma utbrott. Arbores mäktig musik, hotfull som Sjostakovitj med starka oktaver i basen och häftiga accentuerade fyradubbla oktaver. Tolkningen av Liszts transcendentala etyd nr 4 var både virtuos och lyrisk. Om Sippola går vidare är tolkningen av Liszts h-mollsonat definitivt något att se fram emot.