Prokofjevs Toccata – ett eldprov i Maj Lind
Sibelius-Akademin.
Sergej Prokofjevs Toccata i d-moll opus 11 är ett populärt stycke i första omgången av Maj Lind-tävlingen. Stycket skrevs 1912 och uruppfördes av tonsättaren 1916. Stycket har redan hörts tre gånger i tävlingen och flera tolkningar lär det bli: totalt har sju tävlande valt att spela stycket.
Toccata kommer från italienskans toccare (att vidröra, trycka) och ofta involverar denna kompositionstyp för klaverinstrument ett slags rytmiskt hamrande. Kanske tänker sig de tävlande att Prokofjevs toccata är relativt enkel och klar att gestalta. Det kanske stämmer, men det är ändå utmanande att skilja sig ur mängden med ett stycke som så många andra spelat och spelar. På fredagen hördes toccatan i en på många sätt härlig tolkning med sydkoreanen Sun Ho Lee – det var bara den melodiska profilen i höger hand som eventuellt kunde ha artikulerats tydligare. I dag hördes stycket i versioner, en med letten Anton Rosputko och en med japanskan Misa Shitaka, och visst betonades olika aspekter i dessa.
Anton Rosputko (f. 1993) övertygade stort i sin välartikulerade tolkning. Av de pianister som hittills hörts är Rosputko det närmaste man kommer en pianist av Denis Matsujevs typ med sin kraftfulla virtuositet. Dock är Rosputkos spel alla gånger stiligare och vackrare. Rytmerna och anslaget var välartikulerade i toccatan. Mozart spelade han dramatiskt och bra och Bach helt okej. Det övergripande intrycket var att han var starkast i den virtuosa, snabba och kraftfulla repertoaren à la Chopin, Rachmaninov och Prokofjev. Chopins cissmolletyd (opus 10 nr 4) spelade han rasande skickligt, medan Sjtjedrins Prolog och hästkapplöpning ur baletten Anna Karenina kanske inte var det optimala avslutningsnumret.
Den andra tolkningen av Prokofjevtoccatan hördes med japanska Misa Shitaka (f. 1982). Hon hade ett kraftigt grepp redan från början i det inledande hamrandet på d-tonen. Shitakas tolkning var inte fullt lika välartikulerad som Rosputkos, men hennes tolkning hade större dynamisk variation, och blev därigenom intressant. Bachs Ciss-durpreludium och -fuga (ur DWK II) kändes aningen snabba. I Beethovens Ess-dursonat op. 31 nr 3 hade jag inledningsvis efterlyst mera stake, men ju längre stycket led, desto bättre blev hennes grepp. Speciellt finalen var dramatisk. Chopins ciss-molletyd (opus 10 nr 4) spelade hon snabbt och virtuost och Liszts konsertetyd i Dess-dur gjorde hon drömskt och passionerat med stort forte.
Ryskan Elizaveta Samsonova (f. 1991) visade sig som en uppenbart lyrisk pianist med väldigt nätt och elegant Mozartklang i Mozarts D-dursonat K 576. Chopins F-duretyd spelade hon med extra fin vänster hand. Samsonova gjorde ett på många sätt njutbart intryck, men ändå är det svårt att desto mer återkalla de stämningar som hon framkallade.
Tysken Kontantin Semilakovs (f. 1984) gav ett prydligt intryck. Bachs Preludium och fuga i ciss-moll ur DWK I spelade han till största delen sobert och bra. Vid ett par tillfällen i fugan upplevde jag dock att han inte förmådde fullfölja stämmorna ända till slut. Samma problem fanns i Beethovens D-dursonat op. 28, där han inte alltid förmådde hålla melodin tillräckligt tydligt framme.