Recension: Medryckande och intensiv Brahms
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: John Storgårds. Solist: Torsten Tiebout, altviolin. Marttinen, Bartók, Brahms. Musikhuset 11.9.
Helsingfors stadsorkester har acklimatiserat sig allt bättre till Musikhusakustiken och mer fullödigt än nu i Brahms Etta har man väl sällan ljudit. Stråkarna har en tilltalande mjukhet och rondör i klangen, blåsarinsatserna var pregnanta och, vid behov, märgfulla och kollektivet fungerade som smort.
Brahms har varit en favorit på John Storgårds program sedan han tillträdde som chefsdirigent och nu sammanfattar han sina erfarenheter på området och gör samtliga symfonier under höstterminen. Trots att det denna gång fanns ett och annat att invända mot på detaljplanet – däribland utelämnandet av första satsens repris – fick man kapitulera inför Storgårds väl genomtänkta och medryckande helhetsvision.
Första satsens inledning kan med fördel göras snabbare, men den rätta intensiteten fanns där och den avtog aldrig förutom i form av temporära andhämtningar. Finalens på Beethovens An die Freude modellerade huvudtema tycktes aningen makligt gestaltat, men Storgårds och hans alerta musiker hade många växlar kvar att sätta in och den ölfradgande slutstegringen fick så när taket att lyfta.
Storgårds gjorde symfonin med ungefär dubbelt större stråkbesättning än den Brahms – eller för den delen Kajanus vid Finlandspremiären 1888 – hade till sitt förfogande. Detta tycks dock en gång för alla vara det sätt Storgårds vill göra den repertoaren på i det här skedet av karriären och helhetsklangen kändes aldrig vadmalstjockt tungrodd på det sätt man så ofta stöter på i sammanhanget.
Svårare att förstå var däremot att Storgårds, tvärtemot tidigare indikationer, just denna gång favoriserade en traditionell stråkplacering med cellorna i stället för andra violinerna till höger om podiet. Åtminstone Brahms ropade på motställda violiner och kanske vore det nu dags att så småningom avsluta det rumsliga experimenterandet och etablera en definitiv stråkposition.
Oslipad diamant
Hade Béla Bartók levt några veckor längre hade altviolinisterna fått ett odödligt mästerverk att bita i. Nu blev Altviolinkonserten ofullbordad och helt tillfredsställande känns stycket inte i någon av de versioner som sedermera färdigställts. Det är som en oslipad diamant och man kan bara ana sig till hur mycket skönare den kunde ha skimrat.
Ett värdefullt tillskott till repertoaren är de likväl och dessutom långt ifrån lättspelat. HSO:s soloaltist Torsten Tiebout räds dock inget och friskt vågat visade sig denna gång vara mer än hälften vunnet. Man kunde eventuellt ha fått ut ännu mer ur solostämman och orkestersatsen, men i det stora hela handlade det om en musikantisk och smakfullt genomförd tolkning.
Konserten inleddes med en välkommen hyllning till årets 100-årsjubilar, Tauno Marttinen, vars musik fortfarande så gott som helt lyser med sin frånvaro på repertoaren. Marttinens enormt suggestiva tondikt Vintergatan (1961) är ett av den tidiga finländska modernismens originellaste alster – tanken gick stundtals till en annan särling, Giacinto Scelsi – och Storgårds spelade med säker hand ut de fascinerande klanglegeringarna mot varandra.
Publicerad i Hbl 13.9. Brahms första symfoni spelas också på HSO:s konsert på fredag kväll 14.9.