Musikrecension: Dunkelt om natten
Radions symfoniorkester. Dir. Osmo Vänskä. Sol. Anna-Kristiina Kaappola, sopran. Mozart, Mahler. Musikhuset 12.9.
Mahlers sjunde symfoni är en innerlig studie i nattens innersta väsen, inte bara genom de explicita hänvisningarna till natten i de två Nachtmusik-satserna utan också i symfonin som helhet. Det halvmörka härskar och det är först i den sista satsen som allt börjar klarna upp.
Det går också med fog att säga att sjunde symfonin tar vid där den sjätte slutade. Med jämna mellanrum dyker element upp, ett solo i trumpeterna, en marschrytm i stråkarna, som kunde vara direkt hämtade ur sexan. Om sexan i mahlersk anda var som en hel värld, eller ett enda sammelsurium av stilar, är sjuan det likaså, men här är utdragen eller fragmenten ännu kortare. Symfonin kryllar av tragik och sorg men också ironi.
Speciellt uppseendeväckande är användningen av en gitarr och mandolin i fjärde satsen: de är som hånfulla pikar mot hela symfoniorkesterapparaten. Instrumenten, liksom valsrytmerna, känns som uppenbara referenser till dekadensen i fin-de- siècle-Wien.
Sordin på tillvaron
För en vecka sedan framfördes sjuan i Tammerfors under ledning av Hannu Lintu. I Lintus läsning spelades symfonin med välartikulerad attack från första början. När Radions symfoniorkester gästades av Osmo Vänskä, som sedan 2003 är musikchef för Minnesota Orchestra, kändes läsningen betydligt dunklare.
Det övergripande intrycket var suddigare, stilar och stämningar gled in i varandra och stråkarna hade inte samma spjuveraktighet i scherzot. Det var som om en stor sordin låg över orkestern i de fyra första satserna och som om locket lyfte först i den majestätiska och rättframma finalen.
Inledningsvis bjöd sopranen Anna-Kristiina Kaappola på sin tolkning av Mozarts motett Exsultate, jubilate. Visst är det lätt att beundra Kaappolas fina rösthantering, inte minst i koloraturdekorationen av det avslutande hallelujat. Om jag inte misstar mig torde Kaappolas röst ha varit förstärkt, vilket säkert bidrog till att hennes rösten hördes bättre än många andras i Musikhuset.