Maj Lind inleddes asiatiskt
Fyra ståtliga och skickliga pianister spelade under det första morgonpasset under första dagen i internationella Maj Lind-pianotävlingen.
Sibelius-Akademin.
Tigermamman blev ett koncept ända sedan kinesisk-amerikanska författaren Amy Chua för ett par år sedan gav ut en bok om hur hon fostrar sina barn att läsa sina läxor och inte minst öva sina spelläxor. Måhända har vi också tigermammorna i Asien att tacka för att så många asiatiska pianister har klarat sig genom förhandsgallringen till internationella Maj Lind-tävlingen den här gången: tolv pianister, eller en knapp tredjedel av tävlingens 42 deltagare, är från Sydkorea, Japan, Kina eller Taiwan, och tre av dem spelade under morgonpasset på fredagen.
Först ut på scenen i morse var dock ungraren István Lajkó (f. 1982) som visade sig som en resolut, bestämd, säker och erfaren pianist. Ett par felslag märktes visst av, men på det stora hela var tolkningarna väl genomtänkta. I Chopinetyden (Oceanetyden opus 25, nr 12) kunde anslaget kanske ha varit ännu knaprigare och tydligare. Hans Rachmaninov, Etude-tableau i D-dur opus 39 nr. 9, fungerade tidvis utmärkt, så också tolkningen av Rautavaaras andra sonat, Eldpredikan.
I sydkoreanen Sun Ho Lees (f. 1988) spel fäste jag mig intuitivt vid ett säreget lugn som passade bra i tolkningen av g-mollpreludiet ur Bachs Das Wohltemperierte Klavier II. Fugan kändes inte lika välstrukturerad. Tolkningen av Beethovens E-dursonat opus 109 (samma som Lajko spelade) präglades av för mycket dagdrömmande – personligen föredrar jag mera sobra tolkningar där också pulsen känns av. Pulsen kändes väl av i Lees härliga tolkning av Prokofjevs Toccata i d-moll som mestadels fungerade klanderfritt. Också sviten med György Kurtágs expressionistiska, korta stycken framfördes fint med eftertanke.
Taiwanesen Ivan Lin (f. 1987) imponerade genomgående. Det var egentligen bara tolkningen av Bachs preludium och fuga i ciss-moll ur DWK I som kändes onödigt lättvindig. I övrigt imponerade Lin med klara och kraftfulla tolkningar av Ligetis etyder nr 2 och 5 samt en fin etydhelhet med Debussy (Etude XI pour les arpèges composés), Chopin (e-moll op. 25 nr 5) och Rachmaninov (Etude-tableau op. 33 nr. 9). Alla etyder spelades attaca och till och med tonartsförhållandena kändes uttänkta: om Chopin slutade på tonen Giss (pickardisk ters), fungerade samma ton fungerade som kvint i Rachmaninov. Programmet räckte bara 35 minuter, vilket får ses som kort och kraftigt. (Maxlängden är 45 minuter.)
Avslutningsvis spelade kinesen Yuntian Liu (f. 1986). Hans Bach kändes inledningsvis betydligt mera rofylld och seriös än Ivan Lins. Dock nynnade pianisten på ett sätt à la Glenn Gould som somliga i publiken alldeles säkert upplevde som irriterande. Måhända blev hans Bach i det långa loppet en aning långsam och långrandig. Personligen gillade jag stort hans Beethoven: Sonaten i D-dur op. 10 nr 3 tolkades väldigt bra med fina karaktärer, fina kontraster och mycket dramatiskt. Etydavdelningen med Chopin (op. 10 nr 7), Liszt (transcendental etyd nr. 8) och amerikanske kompositören William Bolcom (f. 1938) var också väldigt fin: speciellt roligt var det att Liu gick över i attaca från Liszt till Bolkoms ragtime, som kändes närmast som parodi. Likaså amerikanske William Schumans (1910–1992) var Chester variations var som virtuost fartfyllt pianistiskt fyrverkeri.
Maj Lind-tävlingen fortsätter kl. 17 med ryssen Alexander Maslov, finländarna Tuomas Niininen, Joel Papinoja och Johannes Piirto samt ryssen Sergej Redkin.