Filmrecension: Lekfullt gravallvar
Wes Anderson-fansen fick vänta länge på en Finlandspremiär, men nu är Moonrise Kingdom här. Aningen tunn, medan dekor, färg och musik är lika förföriska som det brukar, skriver resencenten.
Manus med Roman Coppola. I rollerna:Kara Hayward, Jared Gilman, Edward Norton, Bruce Willis, Francis McDormand, Bill Murray, Tilda Swinton.
Drama
Wes Anderson har alltid gjort paradoxala stämningsfilmer: torrt rörande, ironiskt vemodiga, bittert ljuvliga. Ögonblickligen igenkännbara. Men med tiden verkar han göra mer och mer för att bara hålla sig kvar på samma plats som i genombrottsfilmen Rushmore. The Royal Tenenbaums försiggick i ett fiktivt New York inom pärmarna på en bok, The Life Aquatic byggde en 70-tals-nostalgivärld i Jacques Costeaus anda, i Darjeeling Limited var hela den indiska subkontinenten hans dockhus.
I Moonrise Kingdom har han skapat ön New Penzance utanför den amerikanska östkusten 1965. Tre dagar efter att filmen börjar, kommer ön att drabbas av en katastrofal orkan – vilket en affekterad guide direkt berättar direkt in i kameran.
Ridån går upp
Filmen börjar med att gardinerna dras upp i ett mystiskt hus och musiken smäktar i gång, Benjamin Brittens The Young Persons Guide to the Orchestra, en symfoni där instrumentgrupperna pedagogiskt benämns. En trulig flicka, Suzy (Kara Hayward), ligger i fönstret och läser biblioteksböcker (ingen älskar biblioteksböcker som Anderson – just barndomens känsla av möjliga världar som trängs rygg mot rygg, under dina fingertoppar. Fast Suzy stjäl dem).
En scouttrupp befinner sig på ön, med sin lätt löjliga truppledare (spelad av EdwardNorton i knäbyxor och hans överordnade som vrålar ”Är vi män eller möss?”). En av de 12-åriga scoterna, den mobbade, föräldralösa och argsinta Sam (Jared Gilman), har rymt ut i vildmarken. Och stormen drar ihop sig.
Det ingen vet är att han är på väg på träff med Suzy. Nu flyr de tillsammans till en öde bukt, med namnet Mile 2.25 Tidal Inlet. De döper om platsen till Moonrise Kingdom, dansar till François Hardy på en liten skrivtallrik, läser böcker, älskar varandra med knoppande bröst och allt accepterande blick. Anderson lyckas fånga något av miraklet i att någon alls tycker om en. Viljan att få leva i sin fantasi, att flytta in där.
Förfrusna medelålders
De vuxna som jagar Sam och Suzy är däremot kroniska besvikelser för barnen och varandra. Suzys föräldrar är så djupt nergrävda i sitt ställningskrig att de inte ens minns vad de var arga på.
Han: ”Vilka saker ber du om ursäkt för?” Hon: ”Vad än som gör ont”. Öns lokala polisman är lika olycklig, hans älskarinna lämnar honom med orden: ”Jag måste tänka på alla de andra.” ”Alla utom mig”, svarar han dystert.
Den lakoniska dialogen och de uttryckslösa skådespelarna, av vilka Bill Murray är den odiskutabla kungen, är upphovet till komiken i Andersons filmer. Svart komik och ironi blir det enda sättet att uttrycka de starka underliggande begären – infantil längtan efter mamma och pappa, efter den lyckliga barndomen som inte fanns och här efter den första pirrande förtjusningen. Anderson älskar dysfunktionella familjer och deras egenheter: hur alla barn är genier i sina föräldrars ögon, alla föräldrar störst i världen i sina barns. Och hur familjer alltid har sina egna underliga traditioner, sätt att tala, roller som inte funkar i den riktiga världen men som de alltid faller tillbaka i då de återförenas.
Gul och gravallvarlig
Men Moonrise Kingdom är en aning tunn. Sedan Roman Coppola har börjat skriva finns en ton av grymhet, som skaver i Andersons superestetiska värld. Dekoren, färgerna och musiken är lika förföriska, perfekt utvalda och fulländade men gränserna för en så überstiliserad värld börjar synas. Wes Anderson är väl närmast sin generations Woody Allen men att bygga charmfulla, vimsiga miniatyrvärldar behärskar han redan – antingen borde han ta större risker eller löpa linan ut och göra animerad film som hans förra, den utmärkta The Fantastic Mr Fox.