Bokrecension: Skadskjuten manlighet
Nyligen utsågs årets pristagare i Solveig von Schoultz-tävlingen. Anna-Lina Brunell läser en antologi med fjolårets vinnare i de två finlandssvenska skönlitterära tävlingarna, och tror att vi har en del intressant att se framemot.
Antologi
Noveller ur Arvid Mörne- och Solveig von Schoultz-tävlingen 2011 Schildts & Söderströms 2012
Förra veckan var det dags att utse årets pristagare i Solveig von Schoultz-tävlingen, SFV:s skönlitterära tävling för hugade skribenter över 30 år. Liksom i Arvid Mörne-tävlingen, vars yngre pristagare tillkännagavs redan i maj, har det i år handlat om lyrik. Förra året gällde det i stället noveller, varav de bästa kom ut under våren på Schildts & Söderströms, i en snyggt formgiven dubbelantologi som väger trevligt katalogtung i handen.
Nitton bidrag publiceras i volymen: förutom de tre pristagarna i respektive tävling även en handfull hedersomnämnanden. Titeln är lånad från de båda vinnarnovellerna, Celia Hillos ”Harakiri Svensson Atleten” (Arvid Mörne) och Ulf Överfors ”Kastraten” (Solveig von Schoultz). I Hillos novell lär vi känna Harakiri, vars största intressen är splatterfilm och USA. En stor del av skoldagen tillbringar han på toaletten för att drömma sina hjältedrömmar i fred och slippa visa sig i sina noppiga velourbrallor. Hillos sorglustiga språk är lätt att bli förtjust i. Liknelserna är välfunna, ja fyndiga: fosterhemsmamman är ”transparent som en duschgardin” och Harakiri själv ”obekväm som en barockmöbel”. Det är kalkylerat frejdigt, skyler över lika väl som det blottar det skärande sorgliga i Harakiris tillvaro, det kaos han själv helst kallar ”action”.
Fina människoporträtt
På sitt sätt skriver också Överfors om manlighet skjuten i sank. I ”Kastraten” närmar han sig med effektiv isbergsteknik en enslig cykelreparatör som tvångssteriliserats
i ungdomen, i den sociala ingenjörskonstens tjänst. Det har inte bara gjort honom till ”den siste” i sitt led, med kopplingar endast bakåt, till döda släktingar på gamla fotografier. I hans stillsamma tillvaro finns ingen riktig möjlighet till närhet, hur kravlös den än ter sig. På sitt lågmälda vis får Överfors det att glimra kring den oansenliga cykelreparatören, öppnar våra ögon för att en tillsynes obetydlig människa är något mera än en kugge i samhällsmaskineriet.
Överlag är det gott om fina människoporträtt bland bidragen, både lyhörda och nyanserade. Om stämningen kan man säga att här inte finns några bröllop men väl tre begravningar och en kyrkogård. Påtagligt många av novellerna handlar om kantstötta, övergivna människor – förutom ensamma pojkar och män som Harakiri och kastraten förekommer åtskilliga ensamstående mammor. Just ”utsatthet” tycks vara ett tema som jurymedlemmarna uppskattat. Och visst är det glädjande hur måna skribenterna är om att skildra en komplex verklighet, där ondska, godhet, attraktion, äckel, ömsinthet och irritation är varandras förutsättningar, och där människor på något sätt lyckas mötas trots brister i både kärleken och kommunikationen.
Det skiljer över 60 år mellan den äldsta och den yngsta skribenten, gymnasisten Jenny Langenskiöld (född 1995) och pensionären Johan Nystén (född 1934). Jag lägger märke till att referenspunkterna är olika – Disneyfilmer jämte bombskärvor – men att novellerna ändå rör sig kring samma tema: konsten att hantera en kringskuren tillvaro, vare sig det handlar om att leva med ett handikapp eller i krigets skugga.
Tillåter man sig att generalisera är det ändå uppenbart att åldern skiljer skribenterna åt. Efter 30 verkar man, helt väntat, ha mer att skriva om – fler slags relationer, flera åldrar, flera stadier i livet. Många av Arvid Mörne-bidragen är i stället närmast att karaktärisera som prosaövningar, visserligen skrivna med ett vackert, noga vägt språk, men vars innehåll knappast stannar länge kvar hos läsaren. Ibland tippar det stämningsfulla över i ren självförsjunkenhet, ett utslag av helt normal debutantsjuka. Schoultz-skribenterna har på det stora hela ett mera drivet handlag, deras noveller mera karaktär – vilket bara är goda nyheter för de yngre, som är avgjort begåvade stilister, men som ännu har lite att lära om konsten att döda sina älsklingar.
Två favoriter
Trots tunga teman är Harakiri Svensson Atleten / Kastraten ingen dyster läsning. Tvärtom lyckas flera medverkande kombinera en mångfacetterad verklighetsskildring med humor, ibland mer dämpat, ibland snarast galghumoristiskt. Ett par personliga favoriter jag gärna nämner i sammanhanget är Zara Hinders och Johanna Högvägs charmigt osentimentala noveller, som händelsevis också innehåller två av de nämnda begravningarna.
En del skönhetsfläckar i form av bristande korrekturläsning hindrar inte att denna novellantologi gör mig på gott humör. Ska man tro Arvid Mörne- och Solveig von Schoultz-tävlingarna om någon förebådande kraft så har vi högst sannolikt en hel del bra finlandssvensk prosa att se framemot.