Konstrecension: Konst à la mode
Boutique på Amos Andersons konstmuseum är inte här för att ge tittaren en käftsmäll eller för att provocera – snarare påminner utställningen om en romcom eller chickflick.
Mixed Media
Amos Andersons konstmuseum, Georgsgatan 27
Öppet fram till 12 november.
Den nätta utställningen erbjuder mer än bara mode i museisammanhang, men håller sig ändå inom en trygg estetisk ram då samarbeten mellan professionella bildkonstnärer och modedesigner fyller tre av museets våningar på Georgsgatan.
Namnet Boutique för tankarna till konsumtion, och det är mode och kläder som utgör utställningens själ. Kända finländska modeskapare som bland annat Paola Suhonen (Ivana Helsinki), Minna Parikka och Samu-Jussi Koski (Samuji) bidrar och samarbetar med lika kända konstnärer som Jani Leinonen och Katja Tukiainen.
Resultaten är tekniskt mångsidiga, men i många fall sammanknutna av en överraskande gemensam nämnare: klichéer. Allt från den moderna modevärldens måste – bara modellbröst och besvärat poserande tonåringar – till americana med starka inslag av Edward Hoppers och David Lynchs visioner kryddar konstverken och retas med tittaren.
Flashigt och välgjort
Modeindustrin består av en ständig (om än måhända något cyklisk) strävan att gång på gång utforska nya territorier och lansera något nytt och unikt, men monstruösa couture-skapelser och futuristiska verk lyser med sin frånvaro på Amos Andersons.
Flera av de medverkande utforskar välbekanta begrepp och återanvänder symboler och idéer. Gränsen mellan kritisk kommentar och utnyttjande av befintliga konstruktioner är i många fall hårfin, om inte osynlig – som det så ofta är med mode.
Tittaren möts först av kanske det mest förutsägbara verket: en pastisch på en parfymreklam av Tero Puha och Teemu Muurimäki. Puhas huvudsakliga tema – den mänskliga kroppen – används ypperligt av duon, som låtit bli att stanna på en Dove-nivå med ”alternativa kroppsformer” utan drivit det hela till sin spets med klonade ansikten och skickligt hopsatta digitalmänniskor. Det är flashigt och välgjort, nästan till den grad att man får svårt att acceptera verket som fiktion och misstänksamt ser det som än en ny fräck kampanj på en skönhetsavdelning.
Hysteriskt mittfinger
Katja Tukiainen och Samu-Jussi Koski samt Minna Parikka och Jani Leinonen står för de mest konkreta modeverken på utställningen. Katja Tukiainen har skapat skyltdockor, klassiskt klyschiga med oproportionerligt stora huvuden och pinnsmala prepubertala kroppar, som samtidigt också bär Tukiainens klara kännetecken och på så sätt är helt i hennes konstnärliga stil. Dockorna pryds av Samu-Jussis Koskis vackra kläder, som inte har någon direkt wow-faktor men som däremot är lågmälda prov på textur, simplicitet och sömnadskompetens. Det är inte speciellt engagerande, men en definitiv uppgradering från traditionen att presentera kläder på museum med hjälp av otympliga vadderade och huvudlösa dockor. Den estetiska upplevelsen får hjälp på traven av DJ Slows musik.
Minna Parikkas och Jani Leinonens samarbete har utmynnat i ett knivigare verk. Parikka gör skor och accessoarer, Leinonen använder sig av populärkulturens och reklamens symboler och lever på att provocera de småborgerliga. Här har de slagit samman dessa områden och skapat en installation med fokus på klackskor översållade av Hello Kitty-bilder och Nesquik-kaniner. Massan av så gott som identiska skor i en liten avsmalnande korridor tapetserad med mardrömslika maskotar får en att undra över skofetischism och konsumtion i allmänhet, samtidigt som det kryllar av obehaglig politik och makt under den sprakande färggranna ytan.
Shoe Liberation Army kan ses som ett hysteriskt mittfinger till allt från opraktiska skodon till den reklamflimrande verklighet man inte ens flyr på ett konstmuseum – allt detta utan pinsam övertydlighet. Att skorna säljs i museets butik för 450 euro drar betydligt ner på upplevelsen och får en att undra om det hela inte bara är ett halvhjärtat samarbete mellan två personer som fastnat i sin genre och tematik.
En del uttalat samhällelig konst finns med, som Salla Salins och Timo Rissanens riktigt fina 15 %, med mycket att utläsa mellan raderna, samt Heidi Lunabbas och duon Tärähtäneet Ämmäts Cultural Dresscode, som belyser hur dominerande tanken om medelklassen är.
Det kunde eventuellt ha funnits en starkare alternativ synvinkel, men det hade å andra sidan förändrat utställningens karaktär helt och hållet. Boutique är en konstutställningarnas motsvarighet till en romcom eller chickflick – ytlig och konventionell, men också lättillgänglig och prålig.