Teaterrecension: En liten björn med långt namn
Av Michael Bond. Regi och dramatisering: Christian Lindroos. Scenografi, projiceringsbilder och dräkter: Janne Siltavuori. Ljud, ljus och animering: Jukka Hannukainen. Musik: Sofia Finnilä. Dockmakare: Maija Poskiparta. I rollerna: Kristian Thulesius, Nina Jääskeläinen(/ Stina Liman), Ylva Edlund, Kari Jagt, Frank Skog.
Förhandsvisning på Unga Teaterns Dianascen, 6.9.
Speltid: cirka 1 timme.
Björnen Paddington är en grundtrygg person, trots att han inte alltid har haft det så lätt. Han har lämnat sitt hemland Peru, sina föräldrar och nu också tant Lucy, som fostrat honom. Men han anpassar sig snabbt och hans nya hemmiljö tar väl emot honom med alla hans små egenheter.
Intrigen och berättelsens bakgrund erbjuder små åskådare tröst och tillförsikt.
I Unga Teaterns uppsättning ritas en båge mellan mötet på järnvägsstationen med samma namn som björnen via olika vardagliga händelser som morgonmål, shoppingrunda och en stunds strandliv, maskerad, och så tillbaka till Paddingtonstationen där sällskapet tar avsked av Judy (Nina Jääskeläinen) som åker i väg till sin internatskola.
Den lilla björnen med ett långt namn är en stor nalledocka (hanterad av Kristian Thulesius). Det knubbiga och lurviga formatet inbjuder inte till förfinat kroppsspråk men handdockan övertygar med sina böljande rörelser och med sin lite buttra uppsyn med rynkad panna och snälla röst.
Flyter fram i egen takt
Herr Gruber (Frank Skog) fäller en replik i början som väl karakteriserar pjäsen: Goda ting händer den som orkar vänta. Det här är inte ett drama där allt sker i snabba ryck, utan snarare ett litet stycke som låter berättelsen flyta fram i egen takt och på egna villkor. Pjäsen som vänder sig till barn från äldre dagisåldern till lägre lågstadieklasser bärs upp av huvudpersonens utstrålning och av Unga Teaterns sammansvetsade ensemble.
Sensmoralen är att man ska visa varandra respekt, också fast samvaron kan kännas lite påfrestande ibland. Det vet alla som umgåtts med Paddington. Han kan vara lite jobbig med sitt marmeladklet och bacon i hatten, men han är ändå ett avväpnande sällskap.