Bokrecension: Glöden i prästfruns bröst
Ulla-Lena Lundbergs nya roman Is handlar om glödande kärlek.
Roman
Schildts & Söderströms 2012
Is är Ulla-Lena Lundbergs come back som romanförfattare efter en paus på elva år. Det känns som en ynnest att äntligen få läsa den. Den knyter an till nästan allt hon skrivit innan, genom antingen personer och miljöer, eller genom sitt stora tema som är förlusten av en älskad människa.
I Hbl:s personarkiv finns ett magert brunt kuvert med några klipp om författarens far, kyrkoherde Pehr Lundberg, född 1922 i Esbo, som gick ner sig i isen utanför sitt hem på Kökar i februari 1949. Att inte låtsas om det när man läser i Is om den unga kyrkoherden Petter Kummel som dör i Kyrkviken vid Örarna vore konstigt.
Men samtidigt är Is helt och hållet fiktion, för den handlar till väsentliga delar om känslor, om sådant som inte går att dokumentera och som författaren således måste föreställa sig och dikta fram. Och Lundberg diktar, med en koncentration och frenesi som ställvis är hypnotiskt suggestiv, fram en känslovärld för det unga prästparet som till sina yttre konturer liknar hennes föräldrar.
Mona Kummels kärlek
Hon diktar om kärleken: "Kärlek mellan unga makar är inte ovanligt, men glöden i prästfruns bröst är något annat."
Mona Kummels kärlek "slår ut som en svetslåga och sveder ögonbryn och hår på allt som kommer i vägen, inkräktar på hans tid och på det utrymme som rätteligen är hennes." Det här gäller så väl efterhängsna församlingsmedlemmar som de gemensamma barnen, två små flickor.
Hon diktar om glädjen, Monas och Petters, över att äntligen vara vuxna och sina egna, över att ha fått det egna hem som hela Finland ropar efter när kriget äntligen tagit slut. Och över att ha kommit just till de här Örarna, den här församlingen, naturen, allt.
Hon diktar också om ljuset och mörkret hos Petter, ungdomens tyngder och skamligheter som han försöker, och för det mesta lyckas, kasta av sig i det nya egna livet med Mona och barnen.
Och slutligen diktar Ulla-Lena Lundberg, som bara hon kan, om döden. Själva döendet som kan vara ett så svårt och hemskt arbete, och om döden som frånvaro, det gapande hålet som de kvarlevandes liv och ordning störtar ner i.
Detta, den lilla familjen i prästgården, är romanens hjärta och kraftcentrum. Ortsbor, vänner och anförvanter beskrivs förstås, det livliga lilla samfundets struktur, den kompromisslösa skärgårdsnaturen och den övernatur som i postförarens föreställning befolkar den. Romanen är full av intagande detaljer om smått och stort, gudstjänster och boskap och smultron och sommargäster och vinterns vinande drag i skorstenen och isburna sällskapsliv. Men allt sugs in mot och underordnar sig familjedramat.
Munter och rask
Först är det triangeln man-hustru-barn, där Petter är föremål för allas kärlek och försöker älska rättvist tillbaka fast döttrarnas och deras stränga mammas intressen och behov alarmerande ofta tycks stå i strid med varandra.
I Mona Kummel, munter och rask, har Lundbergs skapat en av den finlandssvenska litteraturens mest problematiska modersgestalter. Hon är ett hushållsunder och en handlingsmänniska, och förfärande oförmögen att möta sina barn annat än genom handling och uppfostrande utrop.
"Fy!" och "Det går ingen nöd på dig!" är återkommande repliker, och till den ömsinta pappan: "Uppmuntra henne inte! Nu får hon vackert inse att hon inte är någon huvudperson." Men det finns en balans i världen, en lycklig dynamik och passion råder i prästgården, mamma är inte bara duktig utan också glad, och pappa är underbar.
Sedan inträffar katastrofen, och för Mona Kummel återstår bara att vara duktig. Beskrivningen av hennes sätt att ordna begravning och ta itu med den nya värld av is och förkastelse som återstår för den faderlösa familjen är förfärlig läsning och liksom många andra partier i Is bland det allra bästa Lundberg skrivit. Och det vill inte säga lite.
Ett löjligt misstag
Is hör trots olikheterna tätt ihop med Lundbergs föregående roman Marsipansoldanten (2001). Petter och Mona figurerar redan i den, liksom Petters föräldrar och syskon. Den är en helt lysande roman, ledigt bredare och mera självklart mångstämmig än Is. Döden som ett löjligt misstag gestaltas med skakande omsorg också där, när yngste brodern Göran dör - över flera sidor – av en handgranat.
Fast nu lärarparet Kummel i Is förlorar en son till, verkar Lundberg lika underligt obenägen att vilja låta oss riktigt tycka om och lida med stackars gamla fru Kummel. Mödrar står inte högt i kurs i den Lundbergska världsordningen, vare sig de är unga eller gamla.
Byggställningar
Is lever inte lika självklart i sin form som Marsipansoldaten. En av de viktigaste bipersonerna är barnmorskan Irina Gyllen, generalsdotter och den enda före detta finska medborgare som 1939 lyckats fly till Finland från Sovjetunionen. Kvar i Moskva har hon lämnat ett barn, och hennes skuld och vånda är utan mått.
Man förstår at hon finns med för att författaren upplevt henne som viktig, men förläsaren vill hon inte riktigt bli det. Hon förblir schematisk och byggställningsaktig på samma sätt som de väsen – folktrons levande döda sjöfarare – som postföraren berättar om i sina kursiverade monologer.
Man kan tänka sig att de finns här för att bryta berättandets kronologiska förlopp, för att ge episk bredd åt romanen eller erbjuda tematiska kontrapunkter. Men ibland står den tragiska Gyllen och havets viljelösa skrymt mest i vägen för det som verkligen griper läsaren och driver henne bävande och upprörd genom romanen mot den stora finalen, den oförlåtliga, skandalösa förlustens och övergivenhetens katharsis.