Operarecension: Fallet Karita Mattila
Ju konstigare rollen är och ju större krav den ställer på primadonnan som skådespelare, dess bättre lämpar den sig för Karita Mattila, skriver Jan Granberg.
OPERA
Dir. Mikko Franck, regi Olivier Tambosi, scenografi F.P Schlössmann. I rollerna Karita Mattila, Jürgen Müller, Hubert Francis, Hanna Rantala, Jaakko Kortekangas, Joska Lehtinen, Juha Riihimäki och Nicholas Söderlund. Premiär på Operan 31.8.2012.
Huvudrollen i Fallet Makropulos är just en sådan udda roll som Karita Mattila har bländat operapubliken med i San Francisco och New York. Nu gör hon det med sju utsålda föreställningar i Helsingfors.
Som den hemlighetsfulla sångerskan Emilia Marty spelar Mattila ut hela sin oemotståndliga, sprakande fysiska närvaro. Med sitt otroliga kroppsspråk och sin inlevelse bygger hon en dramatisk båge från kylig glamour i början via cynisk desperation och tillfällig bräcklighet i andra akten till livsleda och resignerad uppgivenhet i slutet. Det blev en oerhört fängslande helhet.
Mattila sparar inte det minsta på medlen och i denna unika roll finns det ju inte heller någon risk att överdriva. Man kan förstås hävda att Mattila späder på och spelar Mattila, men rollen är ju som klippt och skuren för hennes scenkarisma. Den är även språkligt och musikaliskt svår och här kan man inte annat än beundra Mattilas gedigna kunnande. Hon var också vokalt i nära nog toppform.
Leoš Janáceks nästsista opera bygger på en pratig, småironisk, kanske inte speciellt operatisk thrillerkomedi av tjecken Karel Capek om en hundra år gammal arvstvist. Den firade sångerskan Marty visar sig besitta otroligt detaljerade kunskaper om fallet. Hon var nämligen med då det begav sig.
Vi får så småningom veta att Marty i tiden tog ett ungdomselixir och har levat i 337 år! Nu behöver hon en ny dos av elixiret, men då hon får tag på formeln, inser hon plötsligt hur meningslöst livet är utan en naturlig död. Hon står inte längre ut med upprepandets helvete som hon levat i utan avstår från att inta drycken och dör. Här i slutet höjer sig komedin upp till nästan samma nivå som Janáceks stora tragedier.
Hos Janácek är inte bara storyn utan även den musikaliska stilen ytterst originell och personlig. Hans metod går ut på att låta tonspråket följa språkmelodin i minsta detalj. För oss som inte förstår tjeckiska kan det kännas mindre viktigt, men Janácek lyckas på detta sätt med genial träffsäkerhet i sångstämmorna beskriva alla skiftningar i personernas känslotillstånd.
Orkestersatsen ligger under som en melodiskt pregnant matta med rytmiskt och harmoniskt växlande korta motiv, litet som senare tiders minimalister. Operaorkestern spelade utsökt under ledning av Mikko Franck, vars grepp pulserar i full takt emotionerna i partituret. Samarbetet inte bara med Mattila utan med hela ensemblen var briljant.
Klockan tickar
Denna opera står och faller med huvudrollen men regissören Olivier Tambosi ser ut att ha fått inte bara Mattila utan hela ensemblen att ge sitt bästa i en uppsättning som fungerar som smort. Den är samproducerad med San Francisco-operan och Tambosi har verkligen lyckats ge spelet mellan de många aktörerna en träffande komisk udd.
Alla viktiga roller är ytterst väl besatta med stiligt spelande Jaakko Kortekangas (Baron Prus) i täten. Tenorerna har krävande stämmor att klara av. Gästspelande, stort sjungande Jürgen Müller (målsägaren Gregor) och Hubert Francis (kanslisten Vitek) tecknade mycket levande karaktärer. Det gjorde också väl karikerande Juha Riihimäki som den fjantige gamle spanjoren Hauk, en av Martys många tidigare älskare.
Nicholas Söderlund hade lämplig pondus som advokaten Kolenatý. Sympatiske Joska Lehtinen var bevekande som Prus’ förtvivlade son Janek. Hanna Rantala spelade en tillbakadragen ung sångerska Krista, som inte får ungdomselixiret, fastän Marty försöker låta ’skadan’ gå vidare. Tapani Plathan (scenarbetaren) och Niina Keitel (städerskan) gjorde sina mindre roller träffsäkert.
Frank Philipp Schlössmanns scenografi är svalt elegant, finurlig och funktionell, litet som en svartvit rysare av Hitchcock. Den skapades under ekonomisk åtstramning på San Franciscooperan, men mer än så behövs faktiskt inte i en pjäs av detta slag. På en central plats i scenbilden finns en tickande klocka i realtid.
”Livet är för kort för att syssla med tråkiga roller”, säger Mattila med hänvisning till Tosca som hon lämnat bakom sig och Maskeradbalen på Metropolitan som hon ställt in. Man får känslan av att Mattila (52) nu står vid skiljevägen mellan ungdomsroller som hon lämnar bakom sig och stora roller för äldre sångerskor som hon om några år börjar axla.
I januari 2014 är hon tillbaka på Nationaloperan som Jenůfa för att sedan så småningom övergå till styvmoderns roll Kosternička. Janáceks stora kvinnoroller är allt annat än tråkiga och otroligt lämpliga just för henne. Premiärpubliken firade Mattila helt efter förtjänst.