Teaterrecension: Bilderbok för vuxna
Text och regi: Kuro Tanino. Dramaturgi: Junichiro Tamaki, Yukiko Yamaguchi, Mario Yoshino. Ljud: Koji Sato. Ljus: Masayuki Abe. I rollerna: Ichigo Iida, Momoi Shimada, Taeko Seguchi och Ikuma Yamada. Gästspel av Niwagekidan Penino under Stage-festivalen, 25.8.
Efter föreställningen på Stagefestivalen berättar den japanske teaterregissören Kuro Tanino att han tidigare arbetat som psykiatriker, det vill säga innan han blev avskedad från sin tjänst. Tanino var nämligen inte lika intresserad av att kurera sina patienters synvillor, som han var av att utforska både sina patienters och sina egna illusioner och drömmar. I föreställningen Ditt rum, ingen vet har Tanino visualiserat fantasifostren och skapat en vidunderlig resa in i det undermedvetna.
Tanino har rekonstruerat det trånga scenrummet på två våningar i Helsingfors. I Japan spelas föreställningen upp i Taninos lägenhet, där regissören konstruerat samma tvärsnitt av ett litet rum och under det en besynnerlig operationssal med en liten vattenbassäng. Upp till 25 åskådare får plats i Taninos lägenhet, men hans teater drar inte heller samma massor som mästarna Yukio Ninagawas och Tadashi Suzukis teaterspektakel.
För det som spelas upp på Taninos scener är helt crazy, fullkomligt onormalt, förskräckligt anstötlig för västerländsk god smak och sedlighet, och samtidigt oroväckande enastående och alldeles underbart egenartat. I rummet ovanför polerar en gris (Momoi Shimada) och ett får (Taeko Seguchi) möbler, musikinstrument och miniatyrkanoner alla formade som stora eller mindre fallosar, och i rummet därunder tillverkar en ung man (Ikuma Yamada) byst som föreställer hans bror, kungen (Ichigo Iida).
Tanino öppnar dörrarna till det undermedvetna på vid gavel, men ger inga nycklar till sina åskådare som kunde underlätta tolkningen av hans och hans patienters drömmar, eftersom det lika väl kan handla om ditt eget rum. Under sommaren läste jag å andra sidan en del om den japanska termen hikikomori, som betecknar unga människor som väljer att leva inte sällan flera år instänga i sina lägenheter utan social kontakt med andra än de närmaste familjemedlemmarna.
Liksom huvudpersonen i Taninos uppsättning som nämner sitt annalkande inträdesförhör flera gånger varken studerar eller arbetar de unga, som uppskattningsvis i 9 fall av 10 är män. Ofta har nämligen den olidliga pressen på framgång i studier, yrkes- och privatliv utmynnat i en extrem social fobi.
Det som delvis möjliggör ett liv i avskildhet, är något som japanerna kallar för amae, ett beroendeförhållande mellan förälder och barn som fortsätter i vuxen ålder och också framträder i olika sociala relationer. Huvudpersonen i Taninos iscensättning uppträder som ett barn i förhållande till sin bror, men samtidigt finns det en sjuklig rivalitet mellan bröderna. Huvudpersonen liknar i själva verket deras förhållande vid ett schackbräde på vilken kungen visserligen kan röra sig i vilken riktning han vill, om djävulen, det vill säga han själv inte äter upp rutorna runtom kungen.
I den sista scenen sitter den förnöjde djävulen sedan på sin fallostron och spelar på sin flöjt, medan brodern har fallit genom rutan. Enligt Tanino har hans före detta patienter tyckt väldigt mycket om hans iscensättning.