Konsertrecension: Lady Gaga är född till stjärna
Born This Way Ball, Hartwallarenan 27.8
Ett gotiskt gråstensslott i fyra våningar dominerar scenen i Lady Gagas Born This Way-show. Vackert och smakfullt? Inte direkt. Imponerande? Visst, även om det påminner om ett överdimensionerat leksaksslott. Men det kittlar ens barnasinne i sin fantasifullhet, sin förmåga till förvandling genom murar och väggar som skjuts undan och öppnas. Under showens gång kommer också varje balkong och torn att utnyttjas.
Slottet är lite som Lady Gaga själv med andra ord. Tar anspråksfullt plats, innehållande sin egen säregna värld som tar sig uttryck i otaliga förvandlingsnummer.
Lady Gaga sparar inte på effekterna. Vill man ha show ska man gå på Gaga. Gaga är extra allt. Gaga är extavagans. Dräkter, dans, effekter – allt till ett tungt, ösigt discobeat där basgången får hela kroppen att skallra och hjärtat att övergå i flimmertakt. Och allt silat genom en egensinnig futuristisk estetik, där det mesta inte bara är det det verkar utan också samtidigt något annat. Lite som att äta svamp och få logiken skruvad av hallucinationer.
Grotesk estetik
Gaga jämförs med Madonna, en referens hon själv också ständigt verkar leka med, förhålla sig till och inspireras av. Men där Madonnas realism slutar tar Gagas bisarra futurism vid. Gaga har en intressant estetik, just för att den inte är motståndslöst vacker, utan utforskar det groteska, mörka och rent av äckliga. Som att hon gör ridande entré till Highway Unicorn (Road to Love) i scenkläder som påminner om en korsning mellan en rymdvarelse och en insekt. Kamplåten Born This Way inleds ett par nummer senare med att hon under stor dramatik bokstavligen föder sig själv ur en jättevagina varvid hela ensemblen på cirka femton dansare river loss i ett koreograferat nummer iklädda ljusgula fosterhinnor. Gamla hiten Bad Romance framför hon iklädd en mask med vita bockhorn och en plastdräkt där rokoko verkar möta scifi. I Americano åker köttklänningen fram, i Poker Face mal hon ner sina kvinnliga dansare i köttkvarnar och i Alejandro sitter hon i en köttsoffa med gevärspipor på bh-kuporna.
Provokationsmässigt förlitar hon sig också på sin föregångares älsklingsteman. Det är sex – som i Government Hooker där vi får smakprov på något som mest kan liknas vid insektsex där älskaren tas av daga på slutet. Eller som i Heavy Metal Lover där hon glider fram liggande över en motorcyckel där den kvinnliga dansarens juckanden blir rörelsen som för fordonet framåt. Och det är religion. Korssymboler, någon Kristus- och jungfru Maria-referens här, en futuristisk törnekrona där – möjligen mer effektivt i sångerskans hemland USA än i sekulära Norden.
I allt detta predikar hon ett budskap. Om friheten att vara sig själv och bli den man vill. Om publiken som inspirationskraft och kreativitetskälla. Och just fansen, sina små monster som de kallas, verkar hon särskilt mån om. De som köat längst och klätt upp sig mest får äran att stå inne på det publikområde som bildas inuti den cirkelformade ramp som går ut i publiken. En del av dem får också hälsa på stjärnan backstage efter showen.
Tackar fansen
När tempot går ner ett tag under den andra halvan av den två och en halv timmar långa showen sätter sig Gaga vid scenkanten och tar emot presenter av publiken och pratar och skämtar med den.
Därefter blir det ballader framförda på en motorcykel som också är piano. Har vi inte fattat tidigare vilken stark sångerska Gaga är gör vi det nu. Hon sjunger känslosamt med både bandana och tiara i de svettiga hårförlängningarna, men showens allra mest berörande ögonblick levererar ändå inte Gaga själv utan de två unga fans som lyfts upp på scenen och får vara med under avslutningsnumret. Den ena, en tonårsflicka med tandställning, magra ben i nätstayups och rinnande sminkning, är uppenbart alldeles överväldigad över att få vara så nära sin idol. Visst gör Gaga rätt i att tacka fansen.