Bokrecension: Bögarnas elegi
Jonas Gardell är tillbaka. Den här gången med en sorglig romantrilogi om aidsepidemin i 1980-talets Stockholm. I första delen sjunker man snabbt ner i mörkret. Men det är effektivt och rörande, tycker recensenten.
Roman
1 Kärleken
Norstedts 2012
Ibland är det allra svåraste att få det att se enkelt ut. Hemingway talade om isbergstekniken – idén om att det som syns på ytan döljer ett större bråddjup. Läsaren ser det inte, men anar det.
Skickliga författare kan mejlsa ut sina meningar så att bara det nödvändigaste finns kvar.
Jonas Gardells böcker handlar också mycket om hans stil. Han hämtar en stor del av sitt språk direkt från scenen – han är mässande, han har ett tydligt ärende. Det kan bli pedagogiskt, ibland övertydligt, men det blir aldrig tillkrånglat. När Gardell går in för att berätta någonting hittar han tonfallet från första meningen och så – liksom i en enda utandning – håller han tonen berättelsen ut. Frågan är om det är isbergsteknik eller om det bara är passionerad predikan.
Den här gången har Gardell valt ett stort och tungt ämne, berättelsen om hur aidsepidemin nådde Stockholm i början av åttiotalet. Författaren har själv hänvisat till Vilhelm Moberg; det handlar om ett ”bögarnas eget utvandrarepos”, som Svenska Dagbladets reporter uttryckte det i en intervju med Gardell.
Jag tänker mig att många andra hade gett ut en enda stor, tjock tegelstensroman på 600 sidor. Men Gardell spjälker upp berättelsen i tre delar. Kärleken, Sjukdomen, Döden. Efter att ha läst första delen – de två följande utkommer nästa år – inser man att det nog var rätt smart rent marknadsföringsmässigt.
Vi möter två unga män, Rasmus och Benjamin, den ena småstadsbo, den andra Jehovas vittne. Rasmus söker sig medvetet till den homosexuella undre världen i Stockholm, medan Benjamin ännu inte förstår att det är dit han är på väg. Vi skriver tidigt åttiotal, 1982, och bögarna är fortfarande hänvisade till dolda mötesplatser som bastuklubbar, Centralstationen i Stockholm eller RFSL:s disco vid Mariatorget. Långt från dagens mainstreambögkultur med andra ord. Här finns rörande scener där Rasmus gör sina allra första modiga försök att kliva in på ett sunkigt bögdisco, helt utan någon som guidar honom. Så småningom möter han Paul, en flamboyant medelålders homosexuell som omger sig med ett litet entourage bestående av bland annat finska bögen Seppo och unga vackra Bengt.
Klassiska Gardellmammor
Men det här är inte bara en kollektivroman, det är också ett slags pedagogiskt projekt. Jonas Gardell väver in research i fiktionen, så att vi snart får veta hur de första rapporterna om aidssmittan såg ut i svenska medier – en liten notis om en mystisk lunginflammation här, en nyhet om en sällsynt aggressiv herpes där. Och så plötsligt börjar folk tala om ”gaycancern”. Rapport gör ett inslag i tv, men för de allra flesta svenskar som sitter i sina vardagsrum går nyheten förbi. Det berör ju inte dem.
Historien är inte helt olik den som Tony Kushner berättar i sin mastodontpjäs Angels in America. Också här finns en ödesmättad, religiöst färgad underton. Det är inte svårt att föreställa sig att någon av de tillknäppta mammorna i Gardells trilogi – klassiska Gardellmammor – kommer att göra en liknande mental resa som Meryl Streep gjorde i filmatiseringen av Kushners pjäs.
Snart skulle ju aidsskräcken sprida sig också till den heterosexuella befolkningsmajoriteten. Claes Andersson skriver till exempel i en av sina memoarböcker om vilken otrolig dödsångest han fick när han tänkte på att han kunde vara smittad.
Jesus, Gud och Twitter
Den nya romanen innebär Jonas Gardells comeback på den skönlitterära scenen efter sex år.
De senaste böckerna har ägnats åt Gud, Jesus och Twitter, i den ordningen. Samtidigt är Gardell alltid Gardell, och vana läsare kommer att känna igen sig. Jag blir förvånad när jag i SvD-intervjun inser att han faktiskt inte skrivit om homosexuella tidigare, annat än i debutromanen Passionsspelet och den tidiga pjäsen Ömheten.
Någonstans har man ju uppfattningen att alla hans böcker handlar om homosexualitet – eller åtminstone om en motsvarande erfarenhet.
”Att berätta är en sorts plikt / Ett sätt att sörja och att minnas. / Föra minnets kamp mot glömskan”, skriver Gardell i den nya boken.
Det är sorgligt och tungt, för hans romanfigurer känns hela tiden som riktiga människor. Kanske beror det på att de en gång varit det. Precis som Gardell skriver – och det här är kanske hans poäng – har ju allt detta hänt på riktigt, i Stockholm.