Teaterrecension: Drömmen om dockskåpslycka
Manus: Tiina Puharinen. Regi: Ann-Luise Bertell. I rollerna: Jonas Bergqvist och Susanne Marins.
Urpremiär på Wasa Teaters studioscen 9.8
Familjelycka – vad är det? För kvinnan och mannen i Vasadramatikern Tiina Puharinens enaktare Babylycka kommer den inte riktigt i förväntad form och relationen sätts rejält på prov.
Pjäsen, som ingår i Wasa Teaters satsning på ny österbottnisk dramatik, låter temat mamma-pappa-barn balansera på en lite obekväm och potentiellt smärtsam punkt mitt emellan tragiskt och komiskt där det uppstår absurda saker och överraskningar. Allt är kanske inte som det verkar.
Ann-Luise Bertells regi tar fram intensitet och sårbarhet hos Susanne Marins och Jonas Bergqvist och placerar dem i ett svart rum utan minsta spår av hemmiljö – förutom dockskåpet i förgrunden.
Lågmält och med små medel gestaltas drömmen om att bli ”en familj på riktigt”, om att allt ska bli så bra, så bra. Besvikelserna, nytt hopp. Vardagstjafs, tystnader, stunder av närhet, stunder av avgrund.
Ett ovanligt grepp är att publiken får scenanvisningar och information om handlingen via skådespelarna. Först verkar det lite krystat men så märker man att det ihop med den visuella avskalningen och känslomässiga avklädningen gör föreställningen till intressant teater som ger publiken eget utrymme. Och texten, som hamnar mycket i fokus, håller hela vägen.
Tiina Puharinen har tidigare skrivit tre pjäser varav två i samma korta format som Babylycka. Bland annat Kvinna på halvtid som uppfördes på Trailer-festivalen i Helsingfors 2007. Jag ser fram emot fler.