Musikrecension: Unik konsert i drömlik miljö
Viapori Jazz, 25.8
En halvt overklig stämning skapades då Teppo Mäkynens Serenity Ensemble landsteg på Lonnan nära Sveaborg. På 1800-talet förvarade man krut, ammunition och minor på ön och senare, ända in på 60-talet, demagnetiserade man båtar för att förhindra utlösning av minor. Lonnan har tidigare varit stängd för allmänheten.
Mäkynens nya men tidlösa kompositioner var genomtänkta och i varma färger välklingande. Trumslagaren har gjort egen musik i många år, men tidigare har det oftare varit fråga om dansvänlig groovejazz. Nu kombinerade han rytmerna med skickligt lagda stämmor för saxofonisterna Jukka Perko och Mikko Innanen samt kontrabasisten Antti Lötjönen. Det skrivna materialet alternerade med improviserade partier, som blåste stort liv i musiken.
Musiken Serenity (lugn, klarhet) har tagit intryck från noveller av bland annat Raymond Carver, Hermann Hesse och Juha Seppälä. Men det är inte fråga om programmusik med hänvisningar till skeenden, platser eller epoker, utan utgångspunkterna är abstraktare, i form av stämningar och känslor.
Att samspel lagts före individuella prestationer kom tydligt fram i utförandet. Vid sidan om läckra ackord från instrumenten arbetade man också med österländsk klingande unisonotoner och minimalism i form av repetition. Rytmiskt fundament för musiken var olika klassiskt klingande svängkomp, men också friare rytmik, som lätt hänvisade till Edward Vesala, hördes.
Slagverksarsenalen hade mångsidiga funktioner – Mäkynen använde stämda små cymbaler, handtrummning på setet och en tamburin, som såg ut att vara av den brasilianska Pandeiro-varianten.
Antti Lötjönen lät kanske bättre än någonsin, även om han sedan år är en av landets viktigaste jazzbasister. I Serenity Ensemble har han en starkare och aktivare roll och mera spelrum än i de flesta sammanhang man hört honom tidigare.
Interaktion mellan trummor och band fanns också inbyggt i låtstrukturer. Ett av de namnlösa styckena inleddes med ett fantastiskt trumsolo, som följdes av en dialog mellan band och slagverk, för att få utlopp i snabb sväng med mycket drivande walking bass.
Jukka Perko spelade åter sin sällsynta raka altsax medan Innanen mest höll sig till barytonsaxen. Blåsarnas samarbete var fruktbart och välljudande, sympatiskt som solo såväl som i duett. Världsmusikalisk färg målades genom Innanens xafoon och metallklarinett. Det effektiva avslutande stycket inleddes med tamburin, xafoon och rumbarytm, men växte till ett snabbt svängande 5/4-delsgroove. Extranumret lät som en live utförd remix av stycket.
Akustiken i byggnaden, som ännu hyser två stora dieselgeneratorer, är utomordentlig för akustisk musik som nu, då endast kontrabasen var lätt förstärkt. Till och med i maskinrummet bakom salen var ljudet bra. Den unika miljön gav konserten drag av ett allkonstverk.