Musikrecension: Asketiskt om Dominus Krabbe
Av Pekka Jalkanen efter text av P. Mustapää. Regi Kimmo Kahra, scenografi Reija Laine, dräkter Nina Ukkonen. På scenen Teppo Lampela, kontratenor, Mari Mäntylä, dekakord. Helsingfors festspel, Tyska kyrkan 24.8.
Enligt programbladet var Dominus Krabbe en verklig person på 1600-talet, en stackars präst som söp ner sig, förlorade sin tjänst och slutade sina dagar inhyst i andras knutar. En släktforskningssajt uppger att personen i verkligheten var Henrik Krabbe, son till Matts Lukasson Nacka, elev vid Katedralskolan i Åbo 1670-1676 och senare kaplan i Yläne. Han var ökänd för sitt dåliga uppförande och blev till slut avstängd från sin tjänst när supandet gick överstyr.
1927 förevigade P. Mustapää mannens öde i en skräckballad, där skulden driver ner Krabbe från himlen för att bekänna sina dåd. Krabbe dyker upp som gengångare vid sin gamla prästgård och har beslutat sig att reda upp sina mellanhavanden genom att en sista gång predika i sin kyrka. Hänvisande till Johannes, Herodes, Herodias och Salomes öden lyckas han få utlopp för sin självdestruktiva ångest och förtälja orsaken: “Varenda en har dödat sig själv för Salomes skull.”
Den här balladen, Laulu vaakalinnusta, stod som grund för Pekka Jalkanen (f. 1945) när han skrev sin monologopera för kontratenor och dekakord, som uruppfördes på Helsingfors festspel i fredags.
Den sexdelade berättelsen är med nöd och näppe tillräckligt intressant för att bära upp en timslång föreställning och detsamma kan för övrigt sägas om musiken. Med en kontratenor och dekakord (tiosträngad gitarr) som enda musikaliska element (vid ett par tillfällen inflikar dekakordisten något med sin röst) är det musikaliska uttrycket ytterst sparsmakat. I motsats till vad som ofta hävdats är Pekka Jalkanens musik inte minimalistisk, men nog statisk. Ibland förekommer markanta förändringar i texturen, men överlag är det väldigt lite som förändras i stämningen. Också scenografin och regin är asketisk och avskalad.
Teppo Lampela reciterar eller sjunger en väldig mängd text och Mari Mäntylä spelar en väldig mängd toner på sin dekakord och bägge är övertygande som interpreter. Lampela sjunger dock förvånansvärt mycket i barytonregistret trots att hans verkliga styrka är som kontratenor. I Dominus Krabbe tycks kontratenorregistret användas för att signalera desperation, även om det höga registret också kunde ha använts för mera rofyllda, vackrare avsnitt.
De fem korta styckena som föregick monologoperan (Pekka Jalkanens Speira, John Dowlands Time Stands Still och Lachrimae Pavane samt två sånger av Bach, Ich bin ja, Herr, in deiner Macht samt Komm, süßer Tod) var tänkta att ledsaga lyssnaren in i Jalkanens värld och 1600-talet. Som sådana fungerade de, även om de lika väl kunde ha uteblivit.
Föreställningen ges en gång till den 29.8.