Bokrecension: ... att du också fanns
I Sara Razais debutroman finns kylig sydfinländsk vinter, nätter på barer och klubbar, efterfester i små ettor. Noga räknat är den ingen invandrarroman, trots förlagets marknadsslogan.
Roman
Schildts & Söderströms 2012
En söndagskväll i Åbo hösten 2002 tar Annika Andersson fram en ny kalender och nya kläder inför nästa dag. Årtal i guldtryck över almanackan, linnebyxor och vit skjorta. En tidsbegränsad anställning på redovisningsbyrå ska börja, egen kontorshörna med prydliga pappershögar och post-it-lappar. Helt enligt tioårsplanen som finns nedskriven i anteckningsboken från gymnasiet. Livet lagt tillrätta som siffrorna i bokföringsdokumenten.
Så lär vi känna huvudpersonen i Jag har letat efter dig, höstens första debutroman från Schildts & Söderströms. Och så hade boken kunnat börja, hos Annika Andersson i hennes lyckade men alldagliga, och ärligt talat ganska torftiga tillvaro. Men istället inleder Sara Razai sin roman med en bokstavlig blixtbelysning av någon annan, fotograferad i en fotoautomat. Två bra bilder behövs för ett pass in i Europa. Det är tydligt att vi inte bara kommer att möta någon vars framtid breder ut sig ”som en picknickfilt i juli”, utan också någon vars hela liv står på spel.
Jag har letat efter dig handlar om Annikas möte med Samim, nittonårig flykting från krigets Afghanistan. I den meningen är boken noga räknat inte den invandrarroman förlaget marknadsfört den som – perspektivet är hela tiden Annikas, en finlandssvensk som geografiskt inte rört sig längre än från Kristinestad till Åbo. Jag har letat efter dig är inte särskilt kryddad med kulturkrockar eller mustig mångkultur. Här finns kylig sydfinländsk vinter, nätter på barer och klubbar, och efterfester i små ettor. Det är en lågmäld roman, framför allt ägnad sina två huvudpersoner.
Ömsint och krampaktigt tag
Centrum för romanen är Bailando, baren som Annika handgripligen dras in i, en plats helt vid sidan av den utstakade vägen. Ett andningshål, enkelt sagt. För de unga männen på flykt från kriget. För Annika, vars egen tillvaro delas mellan den egna tomma lägenheten, det kylslagna kontoret och det trygga men kvävande föräldrahemmet. Och för Sandra och Moa, två hårdsminkade tjejer som tar Annika under sina vingar. På Bailando trivs de bäst för att ölen kostar två och femtio och för att där finns hela världen inom fyra väggar. Och för att de ”som flytt från krig och sån skit, dom vet det. Att hur man än försöker blir livet aldrig så där … som man har tänkt.”
Sara Razais raka, okonstlade språk gör att jag i efterhand nästan ser romanen framför mig som en film, snarare än som en läst bok. Historien berättas kronologiskt, utan större åthävor. Helt stilsäker är Razai ännu inte, vilket lämnar avtryck i form av osäkra tempusbyten och en viss tomgång, särskilt i bokens första del. Den oaffekterade stilen kommer till sin rätt ju mer Annika och Samim närmar sig varandra. Med små medel lyckas Razai få fram deras ömsinta och krampaktiga tag om varandra, hur de är som värmekällor i varandras ensamheter. Just så beskriver Samim det: ”Det var som att i hela världen fanns det bara jag. Och sen kom nån och visade att du också fanns.”
Prata eller förstå
En återkommande fråga i boken är om det finns en mening med att tala, att förklara sig, resonera. ”Vi borde prata”, tycker Annika. ”Om du inte förstår, så hjälper det inte att prata”, blir svaret. I pratandet verkar något gå förlorat, kanske till och med sönder. I stället tycks de starkaste känslorna av värme uppstå i seendet, i betraktandet av den andre.
Speciellt en scen sätter sig i mitt minne: en sen vinter- eftermiddag på torget. I en bil på parkeringen sitter Annika tillsammans med Samim och hans vänner, musik på hög volym, luften tjock av cigarrettrök, öl efter öl som öppnas. Runt omkring har alla bråttom, på väg någonstans med matkassar, barnvagnar, shoppingpåsar. Och så Annika, som tiger men som ser. Hon betraktar Samims svarta lockar i nacken, de forcerade leendena, tomma blickarna, de unga männens pannor mot varandra. Just de människorna, stilla där på torget.
Så slutar också boken med ännu en bild av Samim. Han har tagit sig in i Europa och står på bakgården till en pizzeria, i tystnaden och i skuggan. Så går han rakt in i en solstrimma. Jag hoppas vi äntligen ser honom.