Skivrecension: Starkt hopkok av Lassy och laget
(Schema)
Timo Lassy & co bjuder på riktig svängjazz på sin tredje skiva. Idén var att göra en såkallad cooking session av inspelningen. Det betyder att man, liksom förr i tiden, går in i en studio och mer eller mindre låter bandet rulla. Det brukar resultera i stor spontanitet, men ibland på bekostnaden av precisionen. Men med musiker som Georgios Kontrafouris vid Wurlitzer-pianot, Antti Lötjönen som basist, Teppo Mäkynen bakom trumsetet och Abdissa Assefa mitt i slagverkskiosken är det tydligen lika lätt gjort som sagt.
Svängt har det nog även tidigare då dessa musiker spelar, rejält, men ändå bör det sägas att den här skivan har en sällsynt värme i både groove och klang.
Den engagerande rytmbehandlingen går hand i hand med det superbt naturliga soundet, som lockats fram av Assefa tillsammans med assistenten Ilari Larjosto i Kabelfabriken.
Låtarna av Lassy och Mäkynen bildar en bra samling som ger skivan ett helgjutet intryck, trots olika tempo- och rytmlösningar. Where’s The Man har gospelfeeling med tamburin och handklappningar. Stycket är tre effektiva minuter i vilket man genom enkla metoder skapar en fin strukturvariation. Teddy The Sweeper får sin titel från Mäkynens intensiva vispsvep, som genast får en på gott humör. Svängen blir inte sämre då han lyfter kompet till cymbalen och ett häftigt solo blir det också – garanterad livehöjdpunkt.
I It Could Be Better valsar man, medan Creole Stew lunkar sävligt, men med vissa ryckningar, som efter en portion kryddstark stuvning. Uncle Harry Came To Town är en roligt gungande historia före den korta, lugna versionen (bara temat) av Sascha Distels The Good Life, som avslutar denna fullträff till skiva. Överlag är låtlängderna av artigt kort format.
Timo Lassy har jazzens klassikerstoff perfekt under kontroll. Tenoren andas med pondus och sjunger ut stubintända fraser vad gäller både melodiskt innehåll och klang. Kontrafouris Wurlitzer, med karakteristisk, aningen ihålig och vass klang, fungerar fint i sammanhanget och rentav präglar skivans sound. Instrumentet, som inte är så vanligt då det spelas swingbaserad rytm, passar bra ihop med Lötjönens dova basklanger och kontrasterar även lyckat med Lassys feta saxton, då inte de bägge instrumentens lite bleckaktiga kvalitet smälter samman.