Skivrecension: Sjostakovitjs kvartetter som Rubiks kub
Efter sin kritikerrosade debutskiva 2009 kommer Meta 4 ut med nästa skiva. Nu spelar man tre av Sjostakovitjs kvartetter med en intensitet och ett personligt engagemang som gör att man nästan kan se de enskilda musikerna framför sig. Sjostakovitj belyses ur en rad olika vinklar.
Stråkkvartetter nr. 3, 4, 7. Meta 4 (Minna Pensola, Antti Tikkanen, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Tomas Djupsjöbacka, cello). (Hänssler)
Dmitrij Sjostakovitjs (1906–1975) stråkkvartetter hör utan tvivel till de centrala hörnpelarna inom kammarmusiklitteraturen, kanske för att få tonsättare under 1900-talet lade ner lika mycket möda på att utveckla kvartetten som genre.
Stråkkvartetten hade upplevt sin guldålder redan hundrafemtio år tidigare då Mozart, Haydn, Beethoven och Schubert utstakade förebilderna och Louis Spohr, George Onslow, Franz Anton Hoffmeister, Paul Wranitzky och Franz Krommer spottade ut kvartetter på löpande band – ibland i hundratal. Med tiden ersattes klassicismens kopiösa kvantiteter av enskilda milstolpar såsom Ravels, Enescus och Janaceks kvartetter samt Bartóks serie om sex kvartetter och Sjostakovitjs dito om femton.
Utmärkande för Sjostakovitjs produktion är givetvis omständigheterna under vilka kompositionerna föddes och hur han som tonsättare ständigt levde under hot och inflytande av Stalin. På senare år har flera skribenter framhävt hur intressant Sjostakovitjs musik kunde ha blivit om han bara fått verka någon annanstans än i Stalin-Sovjet. Tills helt nyligen har jag haft svårt att förstå det här argumentet – varför kan inte Sjostakovitj bara vara och få vara intressant i sig? Varför måste han ses mot bakgrund av den musikaliska utveckling som skedde i övriga Europa? Å andra sidan förefaller det tydligt att tonsättaren tvingades anpassa sitt uttryck för att passa in i Sovjet under och efter Stalin.
I Sjostakovitjs fall går det också att se hur verken reflekterar något väsentligt (autobiografiskt) av tonsättarpersonen. Vissa har hävdat att alla kompositioner fungerar som fönster in i tonsättarens liv och att varje komposition belyser en ny sida av tonsättaren. De femton kvartetterna har ofta upplevts som intimare än de femton symfonierna, men inte nödvändigtvis mera privata – de var trots allt tänkta att framföras offentligt. I motsats till symfonierna är kvartetterna ofta tunna och avskalade. Enskilda instrument träder fram på helt ett annat sätt och en viss asketicism kan skönjas i tonsättarens sparsamma anteckningar i partituret. Sjostakovitj lämnar ovanligt stor frihet åt sina musiker och lyssnare.
Positivt och levande
På sin nya skiva framför stråkkvartetten Meta 4 tre av Sjostakovitjs stråkkvartetter, nr. 3, 4 och 7, och det övervägande intrycket är positivt och levande. Meta 4 spelar med en intensitet och ett personligt engagemang som gör att det är lätt att föreställa sig de enskilda musikerna bakom instrumenten. Tempoväxlingarna är effektiva och artikulationen robust, till exempel i tredje kvartettens andra sats. Ingenting är dock lika effektivt som tredje satsen i samma kvartett, som är rasande fartfylld, mörk och ödesmättad.
Sjostakovitjs musik är stark och angelägen, ofta med ett budskap som inte nödvändigtvis går att verbalisera. I fjärde kvartetten, skriven till minne av scenografen och målaren Pjotr Vladimirovitj Viljams (1902-1947), dominerar lugnet och melankolin i de judiska folkmelodierna, speciellt i den sorgstämnda andantinosatsen. I den sjunde kvartetten, Sjotakovitjs allra kortaste – bara 13 minuter – och skriven till minne av hustrun Nina, blir det privata och intima sällsynt uppenbart, speciellt i den tysta, mystiska, lidelsefulla och vemodiga lento-satsen.