Skivrecension: Majestätisk och poetisk rock
(Sony)
Det finns knappast någon som levererar mellanskivor med sådan elegans som Patti Smith, men det har under 2000-talet ändå känts som om samlingar (Land och Outside Society), coverutgåvor (Twelve) och liveprojekt (Horses/Horses) i nästan onödigt hög grad fått gå före album med nytt studiomaterial. Det har faktiskt gått åtta år sedan vi fick något sådant (Trampin’), må vara att kreativiteten ändå varit hektisk – hon har ju vid sidan av musikprojekten också skrivit ett antal böcker, inte minst konstnärsbiografin Just Kids.
På aktuella Banga (namnet på Pontius Pilatus’ hund i Bulgakovs roman Mästaren och Margarita) handlar det i varje fall igen om eget nyinspelat, och också om förväntningarna är höga finns det ingen risk för att de inte ska uppfyllas. Med imponerande fingerkänsla manar Smith fram sina synteser av poesi, mässande monologer och en rockmusik som tar avstamp från det tidiga 80-talets New York-scen – något som manifesteras av att gitarristerna Lenny Kaye och nu också Tom Verlaine är så viktiga delar av hennes musikaliska familj – men som i takt med att känslomagin växer vidgas till något större och fullständigt tidlöst.
Sakral urladdning
Många av sångerna rullar fram med en rent majestätisk kraft, och den slutliga dramatiska toppen infaller i den flödande experimentella och sakralt präglade 11-minutersurladdningen Constantine’s Dream. Här återkommer hon – delvis i medryckande monologform – till ett av sina huvudteman från de senaste femton åren, saknaden efter avlidna vänner och män. Och visst har också många av de övriga sångerna färgats av död och sorg, samtidigt som de formar sig till minnesmärken över bortgångna kulturprofiler som Amy Winehouse (This Is The Girl), Andrej Tarkovskij (Tarkovsky) eller skådespelerskan Maria Schneider (Maria).
Det är en mörk och tung tematik men den balanseras av det varmt mänskliga uttrycket, och när hon avslutar med en naken och gripande tolkning av Neil Youngs After The Gold Rush ger skönheten en hoppfull efterklang.
På det här albumet glider styrkan i låtarna, musikernas känsliga samspel och sångerskans emotionella intensitet samman till en explosiv smältdeg, och Patti Smith bevisar att den ställning hon sedan debuten 1975 uppnått inte på minsta sätt är oförtjänt. Hon kommer i rockhistorien att stå intill artister som Billie Holiday eller Aretha Fanklin, inte för att hon skulle vara någon lika suverän tolkare – också om hon har en fint nyanserad kontroll över sin 65-åriga röst – utan snarare för att hon bevisat att kvinnor inte bara är starka som sångerskor utan också som bandledare, låtskrivare och producenter.
Och för att hon på ett så unikt sätt kunnat väva ihop rockmusiken med andra konstformer.