Musikrecension: Ogenerat virtuos Fagerlundsonat
Öppningskonsert i Gymnasiet 16.8. Mi-Kyung Lee, Ulf Wallin, Anna-Liisa Bezrodny, violin, Eriikka Nylund, Alexander Zemzov, altviolin, Jan-Erik Gustafsson, Timo-Veikko Valve, cello, Eldar Nebolsin, piano. Mozart, Fagerlund, Sjostakovitj.
Sibeliusdagarna i Lovisa har sedan 1989 gjort ett lika ambitiöst som framgångsrikt jobb med att muta in sin plats på den finländska festivalkartan med utgångspunkt i den unge Sibelius sommarferier i den idylliska trähusstaden.
Så värst mycket Sibelius återfinns nu för tiden inte på programmet – i år två av humoreskerna samt en bunt pianostycken i arrangemang för gitarr – och problemet är givetvis att Sibelius kammarmusikaliska produktion inte är speciellt omfattande.
En större synlighet än några enskilda stycken borde dock vara möjlig. En liedkonsert per festival borde vara en självklarhet, liksom en konserthelhet med plock ur pianoproduktionen samt t.ex. den underskattade repertoaren för violin och piano.
Den vansklige Mozart
I övrigt har konstnärlige ledaren sedan fjorton år tillbaka, Jan-Erik Gustafsson, sammanställt ett program som verkar mer spännande än på länge. Större kammarmusikaliska verk samsas med solo- och duostycken, tidlösa klassiker med mer obekanta alster och som en röd tråd genom det hela går Aulis Sallinens musik.
Torsdagens öppningskonsert inleddes passande med musikhistoriens första egentliga pianokvartett, den av Mozart i g-moll, och än en gång påmindes man om hur oerhört vansklig den skenbart så enkla Mozart alltid är. Första satsen kändes emotionellt aningen enahanda, samspelet gnisslade ställvis i fogarna och utmärkte pianisten Eldar Nebolsin verkade inte helt du med den från Borgå utlånade Steinwayen. I finalrondot fick man dock upp ångan och det hela roddes i hamn på ett helt acceptabelt sätt.
I Sjostakovitjs geniala Pianokvintett var den emotionella temperaturen under primasen Mi-Kyung Lees inspirerande ledning skyhög från första tonen till den sista och man lade speciellt märke till Alexander Zemzovs – till vardags stämledare i London Philharmonic – gedigna altviolinspel.
Flyt och fart
Konsertens clou var dock uruppförandet av Sebastian Fagerlunds Cellosonat – med den bara lätt påklistrade undertiteln Traces and Shadows – som blev ännu en skönt skimrande fjäder i hatten för Sibelius sentida kollega, som för närvarande har ett nästan otroligt flyt i komponerandet.
Fagerlunds musik uppvisar, som all god musik, influenser från olika håll men det råder aldrig något som helst tvivel om upphovsmannens identitet. Fagerlund har funnit sin personliga vokabulär, som han nyttjar med känsla och finess.
Denna gång hade han fastnat för en tvåsatsig storform med en meditativt reflekterande inledningssats följd av en final, där det går undan i rasande fart. Den ogenerat virtuosa framfarten kontrollerades med bravur av Nebolsin och Gustafsson och som enda minus noteras den onödigt knappa durationen om blott tio minuter. Så skojig musik hade man gärna hört mera av.
Publicerad i Hbl 18.8.