Operarecension: Tristan och Isolde – ren estetik
Det börjar nästan ohörbart. Så småningom griper Esa-Pekka Salonen tag i Tristanpreludiet med intensitet och markanta accenter. Havet dyker upp på en väldig videoduk i Musikhuset. En musikaliskt och visuellt helt berusande föreställning börjar ta publiken i sitt helomfamnande grepp.
RSO. Dirigent: Esa-Pekka Salonen. Regi: Peter Sellars. Visualisering: Bill Viola. I rollerna bl.a. Violeta Urmana, Ben Heppner, Michelle DeYoung, Matti Salminen och Jukka Rasilainen. Helsingfors Festspel, Musikhuset 18.8.2012.
Wagners opera är redan i sig späckad med symbolik och nästan allt i texten har dubbel mening. Med symbolisk mångtydighet tar också regissören Peter Sellars och videokonstnären Bill Violas tolkning oss med in i olika verkligheter med buddhistsiska förtecken.
Wagner var fascinerad av buddhismen som han fått via Schopenhauer, eftersom så få direkta källor fanns översatte till tyska. I sin analys går Sellars och Viola långt utöver operans konkreta händelser. Samtidigt medger de båda att det slutliga konstverket blir till först i tittarens sinne och var och en kan uppleva helheten hur personligt som helst.
Överallt i världen där denna uppsättning har visats har det funnits de som anser att det visuella elementet stör koncentrationen, så också i Musikhuset, men de flesta har nog låtit sig hänföras. Användningen av rummet med sångarna halvkonsertant utplacerade i salen var spännande till exempel i slutet av akt I med kören högt uppe bakom i salen. Och den nya medietekniken kan väl uppfattas som en modern inkarnation av Wagners tankar om samkonstverket.
På sin tid gjorde Wagner allt han kunde för att förnya scentekniken. ”Kinder, schafft was neues”, sade han ofta, men vi vet också att han inte alltid var tillfreds med det som den dåtida tekniken kunde åstadkomma. Videotekniken har tagit sina smygsteg in i operavärlden och den har nog kommit för att stanna.
Ge uttryck för andligheten
Det handlar om att ge uttryck för andligheten i Wagners mästerverk säger Peter Sellars som svarar för regi och produktion. Den finns naturligtvis i musiken och även i högsta grad i Bill Violas videoreflexioner av den andliga världen. Med kontraster mellan ljus och mörker, eld och vatten skapar Viola hisnande associationer och kollisioner i ultrarapid. Hans långsamma tempo är fenomenalt synkroniserat med Wagners uttänjda tidsbegrepp.
Projektionerna lever ofta ett eget liv. Speciellt i första akten tycks det visuella skenbart inte ha så mycket med operans intrig att göra. Bilderna visar en purifikationsrit genom eld och vatten, samtidigt som Tristan och Isolde blänger på varandra ombord på skeppet på väg till kung Marke. Men sedan kommer en fantastisk scen då de två älskande dyker ner i vattnet just då Tristan och Isolde tar en kärleksdryck i tron att det är en giftbägare.
Senare i operan är bildspråket intimare knutet till handlingen och ställer inte lyssnaren inför samma problem. Ett utsökt exempel på hur väl den dröjande videobilden fungerar är soluppgången i slutet av andra akten. Den tar tjugo minuter och sker så att säga i realtid. Viola berättar att han egentligen filmade en solnedgång som han spelar upp baklänges.
Andra akten med sin skog och sitt ljus handlar enligt Bill Viola om ljuskroppens uppvaknande genom kärlek och den tredje om upplösningen av den egna identiteten i olika stadier av död. Videobilderna flyter i takt med operans inre rytm och var ofta helt magiska.
Salonens härliga grepp
Salonen ger Wagners musik samma härliga skärpa som han ger Stravinskij och Debussy. Han lyckas med konststycket att ge en modern tolkning utan att bryta med traditionen. Den romantiska glöden finns visserligen med och den intensiva längtan men ingen 1800-tals musealitet.
Radions symfoniorkester överträffade sig själv under Salonens ledning. Det var så skönt att bara drunkna i orkesterklangen och njuta av de enskilda utsökta solopassagerna: Päivi Kärkäs läckra engelska horn och Jouko Harjannes vidunderligt klingande trumpet.
En stor del av kvällens stormiga applåder gick naturligtvis till de briljanta sångarna med storslagna Violeta Urmana i täten, också känd för sin italienska repertoar. Med sin ljuvliga, klara sammetsklang var hon en alldeles förtrollande Isolde, som med utsökt pianissimo bara flöt ut i en annan värld i kärleksdöden.
Brangänes varningar lät drömskt laddade över orkesterns glöd tolkade av Michelle DeYoung från Kanada med varm, mustigt färgad mezzoklang. Den svåraste rollen är naturligtvis Tristan och vi hade förmånen att höra en av denna generations stora interpreter Ben Heppner. Inte ens han klarar av den tunga rollen utan smärre vokala problem, som var lätt att frånse från med beaktande av hans inlevelse i rollen.
Jukka Rasilainen gjorde den trofaste Kurwenal kraftfullt och gripande. Även han dör ett slags kärleksdöd. Waltteri Torikka, Arttu Kataja och speciellt Tuomas Katajala gav värdefulla bidrag i sina mindre roller.
Matti Salminens självklara auktoritet är alltid välkommen i kung Markes roll, som i denna regi framställs som Tristans förste älskade. I en högintressant synopsis i programbladet lägger Sellars ut texten om handlingen och också om just denna analys som han förresten inte är ensam om.
Den magnifika föreställningen, som togs emot med stor entusiasm av ett proppfullt Musikhus, ges en gång till på tisdag och dyker upp i Yle Teema vid årsskiftet.
Publicerad i Hbl 20.8.