Musikrecension: Nytt och gammalt i säregen blandning
Finländska barockorkestern, Helsingfors kammarkör, dir. Hannu Lintu. Sol. Sandrine Piau, sopran, Topi Lehtipuu, tenor. Rameau, Tiensuu, Händel. Helsingfors festspel, Musikhuset 19.8.
Finländska barockorkesterns konsert på Helsingfors festspel i söndags blev en minst sagt originell blandning av nytt och gammalt. Anmärkningsvärt var att Hannu Lintu höll i dirigentpinnen – han har inte alltför ofta dirigerat barock. Anmärkningsvärt var också att scenen äntrades av två verkliga specialister på området, sopranen Sandrine Piau och tenoren Topi Lehtipuu, som tolkade sångpartierna i verk av Händel, Rameau och Jukka Tiensuu (f. 1948).
Huvudnumret utgjordes av Händels kantat Ode for St. Cecilia’s Day, skriven 1739 till kyrkomusikens skyddshelgon, Sankta Cecilias ära. Kantaten kan beskrivas som ett slags metamusik. Hela kreationens utgångspunkt är att musiken innehade en central position när världens skapades och i John Drydens text kryllar det av referenser till harmoni, röster, musikalisk passion och enskilda instruments egenskaper såsom trumpetens larm, den klagande flöjten, de skarpa violinerna och den sakrala orgeln. Allt illustreras plikttroget i instrumentstämmorna.
Utmärkande för det timslånga verket är att nästan alla tolv satser är skrivna som arior snarare än recitativ. Körinslaget är sparsamt och nästan all uppmärksamhet riktas på solisterna. Topi Lehtipuu framförde sångpartiet med väldig virtuositet, speciellt i de två snabba satserna The Trumpet’s Loud Clangour och Sharp Violins Proclaim. Jag beundrade också Sandrine Piaus sätt att hantera den virtuosa texturen, hennes träffsäkerhet, renhet och omsorg om att forma varje ton skönt, både i kantaten och i hennes två solonummer, Je Vole och L’amour l’amour ur Rameuas Les Paladins och Anacréon.
Topi Lehtipuu har klart och tydligt visat att han har ett intresse för dramatiserade föreställningar och musikteater, vilket syntes inte minst under årets upplaga av Åbo musikfestspel där han är konstnärlig ledare. Också i Jukka Tiensuus nu hörda Mora (2012) fanns ett sceniskt och humoristiskt inslag, när Lehtipuu lekte med skrattljud och stämningsljud i orkestern.
Mora leker på typiskt tiensuuskt vis med korta fragment och repliker i trumpeterna, violinerna och kontrabasarna – speciellt tredje satsen är som fartfylld folkrock. Lehtipuu tolkade stycket med väldig inlevelse. Dock undrar jag om Lehtipuus röstresurser användes på bästa sätt.
Lintu hade mestadels ett bra grepp om musiken, men balansproblemen var ofrånkomliga. Orkestern borde troligtvis ha spelat ännu svagare och sjuttonmannakören lät förvånansvärt tandlös, vilket säkert kom sig av placeringen bakom orkestern, att sångarnas antal borde ha varit trefaldigt och att satsen inte hör till Händels mest välskrivna.