Teaterrecension: Tamt om tämjandets konst
Text: Kari Onstad, Randi Rommetveit/De Utvalgte. Regi: Kari Holtan. Dramaturgi: Anne Holtan. Video och ljus: Boya Bøckman. Ljud: Merethe Mongstad. Kostym: Gjøril Bjerche Sæther. Producent: Maya Bøckman. I rollerna: Torbjørn Davidsen, Stein Winge, Randi Rommetveit, Pelle Ask.
Gästspel av De Utvalgte under Stage-festivalen, 15.8.
Den norska gruppen De Utvalgte öppnade höstens Stage-festival på Korjaamo med en föreställning full av allegorier, drömlika tillstånd, kitschiga låtar och tillsynes virtuosa utföranden. Baserad på den norska veterinären Bergljot Børresens bok med samma namn, utgår Kunsten å bli tam från Børresens tes om jägarokänslighet, det vill säga förmågan inte känna empati för offer då man är som mest rationell.
Den vilda, otämjda instinkten som strider mot samhällets normer går som en röd tråd genom föreställningen. Längtan tillbaka till naturen, men också rädslan för den och för det djuriska inom oss skildras genom starka bilder i 3D som projiceras mot scengolvet och mot fondväggen.
Under diskussionen efteråt uppmanade arbetsgruppen publiken att varken tänka eller analysera för mycket. I stället uppmanas åskådarna att låta bildflödet och de egna associationerna ta över. Att man i Helsingfors till synes bekymmerslöst har valt att ersätta en kvinnlig skådespelare med en manlig (Stein Winge) i den centrala rollen som en döende människa i sin sjukhussäng, säger något om hur vaga relationerna mellan personerna på scenen verkligen är för arbetsgruppen, trots att man bygger upp en stark dikotomi mellan manligt och kvinnligt på scenen.
Upplägget är ändå ofantligt intressant och aktuellt. Men med tanke på alla tvärvetenskapliga människa-djurstudier som producerats under de senaste åren, skulle det säkert ha varit möjligt att närma sig det djuriska och utforska gränsdragningarna mellan oss och dem utan Gamla testamentet och Disney. Gruppen som länge arbetat med att integrera teater och medier skapar i stället för en tankemässigt engagerande föreställning en 3D-upplevelse för teaterpubliken.
Det finns därför en tondövhet i föreställningen som jag helt enkelt inte förstår, ett blodigt allvar blandat med plattityder som väl måste vara avsedda som ironi?
Gärna hade jag också sett den australiske mimen Raymond Crowe omnämnas i något samband, eftersom hans varieténummer The Shadows (YouTube) är påfallande lik den skuggteatersekvens som spelas upp i sin helhet i slutet av föreställningen.