Teaterrecension: Ett drömspel i gymnastiksalen
Ett drömspel av August Strindberg. Regi och koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Sven Haraldsson. Kostym: Heidi Wikar. Mask: Tuija Luukkainen. Ljud: Kristina Ekholm. Ljus: Mari Agge. I rollerna: Simon Häger, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Åsa Wallenius.
Teater Viirus premiär på Brändö gymnasium 17.8
Viirus version av Ett drömspel, som riktar sig till skolungdom, har premiär i en gymnastiksal. I sådana kommer man antagligen att spela i framöver när man turnerar i skolorna. Majoriteten av alla elever som finns har någon gång känt sig utsatta i en gymnastiksal, det är jag säker på. Det är ett bra rum för guden Indras dotter att träda in i jordelivet på.
Nu kallas Indras dotter, som gör en studieresa bland människorna, bara Agnes, och hennes far kallas bara pappa. I inledningen blandas glimtar av vad som komma skall med en hurtig introduktion lämpad för var och en utan förkunskaper. Jag ser den som en parodi på larvig instantpedagogik och välvilliga skolbesök, ens inställning blir genast elevens, den är alltid kluven.
I en intervju i Hbl (6.8) sa regissören Jakob Höglund att han inte ser så stor skillnad mellan regi och koreografi. Och det han gjort med Ett drömspel är att han liksom koreograferat in publiken i pjäsen. Rent fysiskt också. En bit in i föreställningen får publiken flytta på sig, ställa sig i en klunga på angivet ställe. Plötsligt rullar skådepelarna runt i slagsmål mitt bland oss. Det är ganska upprivande och pockande, inte bara kroppsligt.
De ursprungliga rollerna har också fått smälta in i varandra. De som ger sig till känna är Agnes, Officeren, Advokaten och Diktaren, men de upptar organiskt också annat som behövs. Är det något som unga i dag är medvetna om är det att teater spelas. ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas”, skrev August Strindberg i förordet till pjäsen. Det har en ung publik inga som helst problem med.
Hur åskådare och skådespelare flyter samman och isär kommer utfalla olika beroende på var man är, hurdan stämning spelplatsen ger. Premiärpublikens medelålder var för hög för att den skulle dras med ut på dansgolvet i en intensiv festscen. Andra kommer att dansa, det kan man vara övertygad om.
Men föreställningens största fördel är dess rytmik. De rörigare och till viss del interaktiva scenerna varvas med mer fokuserade tablåer, där skådespelarna i täta rörelsemönster koncentrerar sin känsla på varandra. Ibland bär de (på) varandra, en mäkta betydelsefull gest. Intensivast – och sceniskt fyndigast – är Agnes (Jessica Raita) och Advokatens (Oskar Pöystis) giftermål, som på fläcken övergår i samlivets tristess och slitningar. De gör mycket vackert ifrån sig.
Simon Häger kreerar allt från Officerens oböjliga karaktär till en övergiven baby i stor vånda. Han kan vara komisk, men kan också styra känslan in på spåret som är granne med komiken, förtvivlan. Det är skickligt. Åsa Wallenius sköter många biroller i anslutning till Diktarens. En höjdpunkt är när hon under en fyllefest får ett samtal kopplat till Gud via nummerupplysningen, och sedan berusat krafsar på Agnes, som är den som snackar med honom, för att också få prata. Det är ett ögonblick där det triviala gifter sig med det sublima.
En personlig invändning har jag: att det går nästan för fort. Jag vet, ska man göra någonting i skolan är det bäst att hålla sig till ett format som aldrig överstiger en dubbellektion. Men man kunde få göra undantag. Vissa stora frågor om livet aldrig försvinner, oberoende av hur många år eller hur mycket kunskap man samlar på sig. Ett drömspel låter de frågorna förkroppsligas, och unga kunde få umgås lite mer med det.