Teaterrecension: Så förgås härligheten
Känsla härskar när gränsen mellan teater och film upphör. The Rise and Fall of Estonia är Estlands historia, och möjligen hela Europas framtid.
Idé, koncept, regi och planering: Tiit Ojasoo och Ene-Liis Semper. Musikalisk planering: Tiit Ojasoo. Texter: Ene-Liis Semper, Eero Epner, skådespelarnas improvisation. På scenen: Rasmus Kaljujärv, Eva Klemets, Risto Kübar, Mirtel Pohla, Jaak Prints, Gert Raudsep, Tambet Tuisk, Marika Vaarik, Sergo Vares. Rösten på bandet: Tony Mikiver.
Föreställning på Tammerfors teatersommar 10.8.
Det började rätt märkligt. Tallinnbaserade Teater NO99 grundade ett låtsasparti, ordnade presskonferenser och iscensatta partikongresser. Vad hände? Folket började stödja den fiktiva politiska rörelsen och ville att partiet skulle ställa upp i parlamentsvalet. Teaterns konstnärliga ledare grubblade över vad som egentligen hade hänt. Varför förstod inte folket skämtet, varför gjorde ingen uppror? frågade sig Tiit Ojasoo och Ene-Lis Semper.
Ett försök att finna svaret i samtidshistorien är The Rise and Fall of Estonia (Estlands uppgång och fall) som också är den sista delen i teaterns ”estniska cykel”. Frågan upprepas i en scen där en flicka berättar för sina föräldrar att hon nyss anslutit sig till den sovjetiska ungdomsorganisationen för att alla andra i klassen gjort det. Föräldrarna blir rasande. ”Hur kunde du? Din farmor skickades till Sibirien, din farfar fängslades för ingenting!” ryter pappan. Flickans svar är enkelt: Ingen har någonsin berättat det för henne.
Likt Mika Myllyahos och Saana Lavastes Täällä pohjantähden alla 2011 manifesteras jakten på den estniska identiteten i ett lapptäcke av karaktärer, privata minnen, känslor och historia. Just i sömmarna, de rytmiska bytena mellan monolog och dialog, humor och allvar uppstår skönheten. Två kostymnissar flåsar upp för trappan, upprepar 2000-talsramsan om kunskapskapitalet, informationstörsten och ”Estlands vinnarfolk”, som ursprungligen myntades av statsminister Andrus Ansip. I buskisanda ramlar byxorna ner på den ena som också råkar dricka ur en flaska som någon nyss fimpat cigaretten i. Scenen som mest liknar en humorsketch mynnar sedan ut i det som kunde vara den vackraste monologen någonsin framförd. Poetiskt och med precision förflyttas vi till samhällsvetaren Marju Lauristins sextiotal och de intellektuellas möten som hölls i smyg i det Sovjetockuperade landet. Den köttiga, detaljrika texten framförs med sådan närvaro att inget annat än den svartvita bilden av skådespelarens ansikte behövs.
Inte film, inte teater
Bara några minuter finns de nio skådespelarna fysiskt framför oss på scenen. Först när ridån går upp blottas studion där det hela i realtid spelats in och förmedlats till publiken på en skärm. Det kunde lika väl ha gjorts i förväg, så skickligt jobbar ensemblen. Under Estlandspremiären som ägde rum i den nybyggda Nokiasalen lämnade skådespelarna byggnaden helt och framförde pjäsen i ett annat hus medan publiken fick sitta kvar. Det var en protest mot köpcentret som inhyste salen och som byggts trots att majoriteten av invånarna var emot projektet.
Men det är också fråga om en studie i filmens förmåga att skapa intimitet. De plastiga perukerna och krympta köken med kitschigt vardagsporslin för tankarna till teveteatern och lite ensamt känns det först i det enorma Tammerforshuset utan skådespelare på scenen. Men sedan tar analysförmågan slut och jag upptas totalt av stämningarna på duken. Allting är med ens bara känsla. Ett ”tänk om ... ”, ett ”kommer du ihåg?”. Så starkt berör man med bilder, text och musik – allt från slagdängor till Urmas Sisasks pianoverk Kassiopeia. Gränsen mellan teater och film slutar spela någon roll, mötet blir i stället en fristad där teaterns nerv kombineras med filmens närbild och textens skärpa.
Brutalt och kärleksfullt
Referenserna är många och lyckligtvis finns en handfull förklarade i programbladet. En del är också bekant, trots allt är beröringspunkterna mellan Finlands och Estlands historia många.
Bilderna kan troligen alla relatera till. Föreställningen inleds vid köksbordet där ingen i den moderna familjen kan tåla varandra. Vi fortsätter till bröllopet där alla grälar om pengar och bristen på fritid. I soffan om kvällen talar det äkta paret om pengar, om de höga lönerna i Finland. Prioriteringarna skiftar med tiden. I den lilla kammaren som inhyser en hel familj stör mommo älskogen. Familjelyckan krossas när hemliga polisen knackar på dörren. Den snabba avrättningsscenen är inte så märkvärdig, men tillräcklig med tanke på den verklighet som varit under ockupationen.
Vardagen skildras också kärleksfullt. Många scener är mysiga, som familjen som åker till landet i sin gula folkbil för att fylla matförrådet med bär och grönsaker. ”Nog smakar sylt gott till vintern!” säger pappan till sonen som hellre skulle hänga med kompisarna.
Nostalgiska är också scenerna från Estlands frigörelsetid där en grupp sunkigt klädda tjänstemän och politiker kedjeröker, diskuterar olika strategier för att bryta sig loss. Kanske handlar föreställningens längtan inte om det som var, utan det som kunde ha varit.
Mot framtidstron 1991 kontrasteras den ”sista måltiden” där en grupp samtida ester samlas kring middagsbordet, vräker i sig korv, rosoll, stek och bröd, sörplar brännvin så intensivt att de knappast ser eller hör något. Nyss har Estlands historia passerat revy, men det vi nu ser kunde möjligen vara hela Europas framtid. Europa som äter upp sig själv.