Musikrecension: Bach i sakral och profan tappning
Marianne Beate Kielland, mezzosopran, Finländska barockorkestern, dirigent och oboesolist Alfredo Bernardini. J. S. Bach. Helsinge kyrka S:t Lars 12.8.
Under årens lopp har musik framförd på periodinstrument blivit allt vanligare hos oss. Det beror till stor del på bland annat Finländska barockorkestern som med sin talang och entusiasm möjliggjort spridningen av intresset för äldre musik. Det välbalanserade konsertprogrammet under söndagens konsert på Vanda musikfestspel varvade sakrala och profana verk av Johann Sebastian Bach. Till den förstnämnda kategorin hörde uvertyren för orkester BWV 1069 samt oboekonserten BWV 1055, härligt framförd av dirigenten och oboesolisten Alfredo Bernardini.
I synnerhet i konsertens melodiskt ambitiösa andra sats slog Bernardinis konstnärskap ut i full blom. Även hans skulpturlika helhetsvision i de båda verken var sällsynt lyckad. De nydanande fraseringarna var inte kantiga, utan fulla av känsla och inlevelse. Speciellt bör den ypperliga basso continuo-sektionen med Anna-Maaria Oramo i spetsen lyftas fram som en av de bärande krafterna i de utmärkta tolkningarna.
Instrumentalmusiken balanserades mot två kantater, Vergnügte Ruh BWV 170 samt Geist und Seele BWV 35, båda från Bachs år som organist i Leipzig. De intrikata orgelstämmorna låter en förstå, att de högst sannolikt var avsedda att spelas av tonsättaren själv. För sången i dessa solokantater svarade den norska mezzosopranen Marianne Beate Kielland. Hon har ett brett omfång samt en vacker stämma som lämpar sig väl för de krävande sångpartierna. Också Kiellands uttrycksfulla minspel uttydde sångtexterna ytterligare. De var med ett stort intresse man följde med blåsarnas och stråkarnas lekfulla duell i dessa verk. Spelglädjen lyste från samtliga orkestermedlemmars ansikten.