Kindness visade att vänlighet vinner över ironi
Lördagens Flow visade att värme och vänlighet väger mer ironi, coola sounds och ylande gitarrer. Publiken älskar Kindness och Flows egen discojesus Adam Bainbridge älskar tillbaka, skriver Jenny Jägerhorn.
Mina förväntningar inför Kindness som står för en av årets hittills mest hyllade skivor, World You Need A Change of Mind, var låga. Jag hade smygtittat på bandets spelning på Primavera och blev inte imponerad. För en gångs skull hade Youtube fel. Spelningen var en av Flows bästa.
Kindness spelar musik som blickar tillbaka i närhistorien och ständigt leker med olika populärkulturella referenser. Det är sinnebilden för postmodern hipsterpop anno 2012, men också en stor famn fylld med vänlighet och värme. Och det smittar av sig. Publiken älskar honom och Flows egen discojesus Adam Bainbridge älskar tillbaka. Gänglig, långhårig, i en alltför stor kavaj, svajar han omkring på scen och tar till spontana, nördiga poser.
Det är discostuk som på skiva är finslipade poppärlor men som live blommar ut i nya sfärer. Basen driver musiken framåt, den funkiga Prince-gitarren accentuerar rytmiken, trumslagen ekar från 80-talet och körsången väcker 90-talets pojkbandsera till liv. Det är Bainbridge som är kungen, men hela hans hov är fantastiskt.
The Replacements-covern Swinging Party får taket att lyfta i Black Tent och publiken släpper alla sina hämningar. Plötsligt är det okej att gilla Backstreetboys och East 17 igen. Stundvis brister kören ut i gamla, bekanta soul och R&B-dängor som Anita Bakers Sweet Love och Womack&Womacks Teardrops. Texten i hitlåten House är något banal, men vi förlåter honom, för när han sjunger det blir det äkta och stunden en av Flows höjdpunkter.
I slutet flippar hela bandet ur – bland annat står trummisen på trumsetet och våldför sig på de elektroniska trummorna. Högstadiediscot har förvandlats till stans bästa klubb.
Duktigt men inte farligt
För rockfolket var The Black Keys från Ohio på stora scenen lördagskvällens höjdpunkt. Kylan kryper in på bara kroppen när bandet börjar spela på stora scenen. Jag börjar känna en längtan efter att augustinattens spelning i stället skulle förflyttas till en intimare rockklubb som Tavastia eller en stripklubb någonstans i Los Angeles. För egentligen utgör bandet en slags antites till arenarock.
Gitarren ylar ensam utöver hela Södervik kompad av de intensiva trummorna. Det är mycket känsla i den raspiga rösten och helt klart bemästrar duon sina instrument. Men något saknas. Det är magin. Black Keys är duktiga men inte farliga som till exempel kollegan White Stripes. Höjdpunkterna i det lite likriktade stuket blir vissellåten Howlin' for You och hiten Lonely Boy.
Distansierad bilmusik
För många är Chromatics hypnotiska electrodystopi främst känd från filmen Drive med Ryan Gosling. Det här i kombination med att det inte gick så mykcet annat ledde till en massiv folkströmning till Black Tent, som överbelastades. Chromatics borde ha haft alla förusättningar för en toppenavslutning på lördagskvällen, men förblev lite anonyma och distanta. Visst gungar man med till "Tick of The Clock", liksom Kate Bush-covern Running Up That Hill, men Chromatics gör ändå musik som bättre lämpar sig för en nattlig biltur än som avslutande festivalakt. Kanske Flow borde ha övervägt en drive-in scen?
Om Chromatics lämnade en kall så var det svettigt värre på efterfesten i tropiska Nokia Club Lumia. Tensnakes och Stop Modernists euforiska houseparty fick till slut benen att vika – tyvärr bara för vip-hipsters och lyckligt lottade biljettvinnare.