Lykke Li säkrade festivalstämningen
Om man tar Flow på rätt sätt blir festivalen ett smörgåsbord av musikupplevelser. Men svenska Lykke Li fick dra ett onödigt stort lass efter att två av huvudakterna ställt in på fredagen.
Klockan är strax över sju på kvällen och 23-åriga A$AP Rocky, ett av de hetaste namnen på den amerikanska hiphopscenen just nu, står och viftar med händerna i ett fullt festivaltält. "All the niggas in the house wave your hands in the air!", ropar han, och tusen sommarbleka armar med iphone-lurar sticker upp i luften.
A$AP Rocky må ha massor av energi, men två rappare och en DJ kan inte ersätta ett helt band. Efter ett par låtar – bland annat en blek version av hiten Wassup – inser man att det inte kommer att lyfta. I Finland är vi inte bortskämda med upphaussade rapartister, men när de väl kommer hit tenderar det att vara i nerstrippade varianter. Att se två killar som desperat försöker få publiken att vifta med armarna är inte särskilt mycket roligare än att vara på fortbildningsdag med jobbet. Det finns en viss likhet mellan konsulter och hiphopstjärnor.
I samma tält, tidigare på kvällen, gör finska krautrockarna Siinai en kort men övertygande spelning. Just nu turnerar bandet med Spencer Krug, en kanadensisk låtskrivare, känd framför allt från bandet Wolf Parade. För tillfället är han tydligen bosatt i Finland. Samarbetet resulterade i våras i albumet Heartbreaking Bravery, som rör sig någonstans i landskapet mellan svart arenarock à la Arcade Fire och Siinais dystert tunga kraut. Live funkar det utmärkt, och bandet hade förtjänat en bättre speltid.
Fredagen präglas framför allt av frånvaro. Att Frank Ocean ställt in tidigare under dagen drar luften ur stämningen, inte minst eftersom 68-åriga Bobby Womack ställde in redan för två veckor sedan. Flowfestivalen förlorade därmed två av sina dragplåster, och startade i ett slags underläge. Ändå verkade inte särskilt många ha returnerat sina biljetter. Enligt arrangörerna hade 18 500 personer sökt sig till Södervik under fredagen. Publikkapaciteten var 20 000.
Den svenska musikindustrins senaste exporthopp, Lykke Li, fick dra ett onödigt stort lass när hon steg fram på scenen klockan elva, draperad i svart latex. Varken franska Yann Tiersen eller svensk-amerikanska Miike Snow hade gjort några oförglömliga intryck under eftermiddagen. Det fanns egentligen bara ett sätt att rädda festivalen: med en stark ljusshow och massor av reverb. På pappret har Lykke Li visserligen allt detta. Hennes senaste, tokhyllade album Wounded Rhymes har fört henne till slutsålda konserthallar i Los Angeles. Att hennes låtar är intill förväxling likadana må vara förlåtet. Hon dök i alla fall upp (ifjol ställde hon in).
Avslutningsvis blir det en fet funkurladdning i Nokiatältet. Charles Bradley är en före detta James Brown-imitatör som numera leder ett eget band. Ingen kan beskylla honom för originalitet, men med ett bra sväng kommer man långt. Att många tycks vara överens om att det är kvällens absolut bästa spelning säger någonting om fredagens Flowfestival. Kanske räcker det om man får dansa lite.